God jul och gott nytt alla mina vänner
Dag 7 - Vänner
Som en del av er kanske märkt på mina inlägg så är jag mycket för det sociala. Stundtals kan jag känna att jag är för mycket för det sociala. Vill så mycket mer än min omgivning kan ge och när jag inte får det jag vill ha blir jag besviken, ledsen och deprimerad. Det här är något jag vet att jag måste jobba på och jag har på senare tid tagit en helt ny inställning till hur min vänskap ser ut med mina vänner.
Jag har alltid varit mycket för att bjuda. Mat, dryck, tid, transport, resor, konserter etc och jag har aldrig haft något emot det men på senare tid börjar jag märka att talesättet "Det jämnar ut sig" inte riktigt stämmer. Och nu pratar jag inte pengar utan engagemang. Efter alla gånger jag haft folk hemma, fixat konserter, resor etc så tycker inte jag det är för mycket begärt att bli bjuden tillbaka någon gång. En simpel inbjudan att komma förbi och säga hej, ta en bira eller en kaffe. Kolla en film... Det behöver inte vara så avancerat. Men när även dom enklaste gesterna uteblir så är det helt enkelt inte kul längre. OCh när kommentaren: "Klart vi ska hitta på något, om jag inte har något annat för mig" kommit en gång för mycket så blir man lite matt.
Jag har faktiskt bara en vän i min direkt närhet som kontinuerligt vill hitta på saker och det känns så jävla skönt. De dagar jag funderar på varför ingen hör av sig, varför ingen vill göra något så skiter jag i alla och tänker på att jag har en underbar vän i Birch. Jag älskar honom för det.
När jag hamnar i sådana här situationer där jag "tycker synd om mig själv" så brukar jag ta ett steg tillbaka och kolla varför det är som det är och jag inser att jag har nog ingen annan att skylla än mig själv. Jag inser att jag nog kan bli för mycket helt enkelt och då drar sig folk undan. Ni ser, jag lär mig jag med. :) Och med alla sociala medier och möjligheten att ha milljoner vänner i ett klick så förstår jag med att det är svårt att hålla kontakten.
Nu ska jag inte skylla saker och ting på andra för jag har underbara människor omkring mig som jag är väldigt dålig på att "ta hand om med" men jag försöker skicka en kram eller ett "hur mår du" ibland för jag bryr mig verkligen om er alla.
Vart är världen på väg?
Ytterligare en sak i media idag som gör mig galet irriterad är att det finns folk som betlalar 46 850 kr för en middag med Filip och Fredrik men bara 15 600 kr för en signerad gitarr från Rod Steward. Och, jag är inget Roddan fan direkt men ändå. Varför betala nästan 50 papp för att äta middag med en ganska go och cool kille och en som är en uppblåst stropp som tror han är något, beter sig illa och lider av ett OTORLIGT självhävdelsebehov? Slopa idioten så kaaaaaaaaaanske det hade kunnit vara aktuellt men ändå...
En fråga till... Syd- vs. Nord Korea. Seriöst... Jag håller med om att Syd Korea bör få ha sina övningar och göra vad dom vill i sitt egna land men jag inser samtidigt att deras små stridsövningar ses som en provokation mot Nord Korea. Kolla bara vad som hände på Kuba på 60-talet. Där var vi inte långt ifrån ett fullskaligt krig så att USA går in och säger ajja bajja till Nord Korea känns lite som hyckleri. Problemet är dock följande... Nord Koreas ledare, Kim Jong-Il, avgår snart och vad hade inte varit bättre än att ha ett historiskt krig under bältet innan man lämnar över. Jag HOPPAS detta bara handlar om vem som har "den starkaste pappan" eller "vem som tog vems spade i sandlådan" men om det smäller... Aj aj aj...
Dag 6 - Om det här var min sista dag
Wow... Vad ska man skriva här...
Det är alltid ganska tragiskt att tänka på döden. Jag är inte rädd för den. Förhoppningsvis kommer den fort när den väl kommer så att veta att just idag var ens sista dag vore ganska läskigt. Att lägga sig i sängen, fösöka sova och veta att man inte vaknar igen. Det känns värre. Då är det bättre med en snabb, effektiv död. Oavsett när den kommer.
I vilket fall som helst, det var inte det inlägget handlade om. Jag antar att många människor skulle försöka klämma in så mycket som möjligt i ens sista dag. Ta en pianolektion, hoppa bungyjump, äta japansa blåsfisk eller jaga vilda lejon med bara händerna men jag tror jag skulle vara raka motsattsen. Inga grandiosa farväl, inga extravaganta avslut.
Min sista dag... Det är tragsikst att bara tänka på det. Säg det högt en gång... Ta ett djupt andetag, andas ut och säg: "Min sista dag." Det finns inget utrymme att rätta alla fel på en dag. Det finns inget utrymme att be om ursäkt till alla människor man sårat. Det finns inte tid att berätta för dom du älskar hur mycket dom betyder för dig. Det finns helt enkelt inte tid. Så varför ens försöka? Jag hoppas bara att ni som betyder mycket för mig redan vet om det...
Min sista dag hade jag spenderat hemma i min lägenhet. Min "Soft" playlist på Spotify. Jag hade lagt mina sista kronor på ett sexpack folköl och en pizza. Bänkat mig i soffan och försökt hinna med ett par avsnitt av Burn Notice till innan dagen tar slut. Stängt av telefonen, kopplat ner mig från msn och Facebook. Njutit av tystnaden och mörkret som sakta lägger sig över mitt kära Växjö som en gamal vän.
Lagom till att ögonlocken inte orkar mer gör jag ett sista ryck och sätter på Goodbye cruel world med Pink Floyd. Slutit mina ögon och välkomnat mörkret.
Dag 5 - Vad är kärlek?
Dag 4 - Vad bjuder jag på för mat
Ni som kommer tillbaka har kanske märkt att jag inte är så duktig på att göra den här listan dag för dag men, jag ska ta mig igenom den så ni får ha lite överseende med att det blir lite glapp ibland.
Daf 4 handla rom vad jag bjuder på för mat och den är väl kanske inte så spännande. Det är EVIGHETER sedan jag hade någon här som jag kunde bjuda på mat men jag kan ta och lista mina favoriter nedan i alla fall så får vi se vad det här inlägger resulterar i.
En stående klassiker, om man inte vill göra det för avancerat, är Quesadillas. En enkel, billig och lättlagad liten mummsbit som enkelt kan intas på stående fot eller framför ett avsnitt av Top Gear. Man kan variera dom hur mycket man vill vad det gäller fyllning, om man nu inte vill gå på den traditinella ostquesadillan. Kyckling, tonfisk, biff, svamp eller något annat kul. Personligen finns det dock två tillbehör som är ett måste. Dels guaccamolen men även Pico De Gallo. Pico De Gallo är, enligt mig, den enda sanna salsan. Jag har absolut inget emot halv/helfabrikat men vad det gäller salsa till mexmat så är Pico De Gallo det enda rätta. Det är, som jänkarna säger, an aquired taste, dvs antingen hatar man det eller älskar det men om man ger det tillräckligt många försök så lovar jag att ingen fredagsmexbuffe kommer vara sig lik utan det.
Kyckling är ytterligare en favorit. Kyckling i alla former fullkomligt rockar men när det vankas fint folk så brukar jag ta och fylla kycklingfileér med fetaost, soltorkade tomater och finhackad ruccolasallad. LInda sen kycklingen i bacon, stek och avsluta i ugn. Till detta blir det antingen pasta eller potatisgratäng, beroende på hur mycket tid, ork, lust och hur sugen jag är på att impa. ;)
Ovaan recept funkar alldeles ypperligt bra med en fläskfilé med.
En ny favorit har blivit lax med sherrysås. Problemet är att sherrysåsen får jag av mamma och har ingen aning om hur man gör men tro mig, den är TO DIE FOR!!!!
Fagels personliga favorit och signature dish är kamben. Dvs små revben. Om du inte kan suga av köttet från benet när jag serverar så har jag misslyckats.
Vänner, roligare än så här blir det inte just nu...
Dag 3 - Mina föräldrar
Jag vet att mina inlägg inte kommer löpande som dom kanske borde men jag jag försöker verkligen att hitta energin till att skriva. Jag vill verkligen göra det här 30 dagars projektet och ni som läser får helt enkelt ha lite överseende med att dom inte kommer varje dag. Men, det ska göras så det är bara att komma tillbaka.
Idag ska jag skriva om mina föräldrar och jag vet inte vart jag ska börja. Ni som känner mig, verkligen känner mig, vet att jag har en väldigt speciell relation till mina föräldrar. Dom är mitt allt och har alltid stöttat mig genom allt jävla ofog jag hittat på och jag älskar dom för det.
Dom träffades, som ur en hollywoodfilm, på sjukhuset. Pappa var sjuk med gulsot eller nått liknande efter sina afrikaresor och mamma var hans sjuksköterska. Hon tog hand dom honom, dom blev kära och gifte sig. Mamma hade en relation bakom sig med en dotter, min halvsyster, och pappa hade ett kortlivat giftemål bakom sig med. Jag föddes -76 som deras enda gemensamma barn men vi fyra har alltid varit en riktig familj.
Jag vet inte om jag ska berätta alla otroliga fakta om mina föräldrar eller om jag ska tillägna inlägget till min relation med min mamma och pappa. Jag skulle kunna berätta att pappa är en av få som blivit bjuden till kungen två gånger, tackat nej och blivit bjuden igen. Jag skulle kunna berätta hur min otroliga mamma växte upp i en helt annan värld med ledighet från skolan för att plocka potatis, hemmasnickrade leksaker och sparsamt levende. Jag skulle kunna berätta om säkerhetsklasser, livräddning, ambassadörer, middagar och bjudningar som är helt osannolika men jag vet inte vart jag ska börja.
Vad jag vet är att jag inte uppskattar dom så mycket som jag borde. Genom alla mina problem, bekymmer, strul och idiotiska handlingar har dom alltid funnits där. Visst, dom kunde bli tokförbannade för att jag inte hade flytväst på mig när jag var liten och seglade själv men när jag åker dit för det ena och det andra som VERKLIGEN sårade dom så var dom hur lugna som helst. Dom symboliserar allt jag vill vara för mina barn men jag inser att jag aldrig kommer att kunna leva upp till deras standard.
Jag älskar min mamma och pappa och hade aldrig kunnat stå på den plats jag befinner mig på idag utan dom. Jag måste bara inse det.
Vilken deal!!!!
Dag 2 - Min första kärlek
Idag är det dags att blotta själen och skriva om den första kärleken. Det stora problemet jag har med den här uppdateringen är att det är inte bara mig det handlar om. Helt plötsligt blandas andra människor in men, jag ska försöka svara på frågan utan att någon känner sig uthängd. Några av er känner kanske igen er men förhoppningsvis kommer ingen bli igenkänd av någon annan.
Nu läser ni rubriken "Min första kärlek" och undrar varför jag, redan i första paragrafen, refererar till mer än en person och det är för att jag jag inte är riktigt säker på hur jag ska lägga upp detta. Jag har grubblat på denna punkten ända sedan jag tog beslut om att köra ett 30 dagars projekt enligt listan och ju mer jag grubblar dessto mer inser jag att jag nog inte riktigt kan svara på den här frågan.
Jag är en väldigt kännslomässig person. Jag älskar lika passionerat som jag saknar och på gott och ont så känns varje ny förälskelse som den första. Varje person är unik och förtjänar att älskas utifrån dom förutsättningar som presenteras. Definierar man kärlek med hur man mår tillsammans eller hur man mår när det tar slut?
Någon sa någon gång "Kärlek är inte att hitta någon man kan leva med, utan att hitta någon man inte kan leva utan." och när jag ställer mig den frågan så känns det som att jag aldrigt älskat. Saknar jag folk jag varit tillsammans med? Absolut. Kan jag leva utan dom? Ja uppenbarligen. En annan vis man sa: "Kärlek är att vilja någons positiva utveckling" och med dom orden så måste jag stämpla mig själv som en väldigt kärleksfull person för då älskar jag alla. Jag har alltid satt alla andra i första rum. Jag vill att alla andra ska må bra och utvecklas över mig.
Men, vi ska inte göra det här till någon galen filosofisk stund utan here we go...
Jag älskade U i Kalmar som var vild och galen och begick urkundsförfalskning medans hon var intagen på ett PL-13 hem. Jag älskade N som med sin änglalika röst och otroliga givmildhet fick mig att förlova mig. Jag älskade L som med sin erfarenhet och hetlevrade temprament fick mig att utvecklas och bli en annan person. Jag älskade S som var så genomgod, snäll och omtänksam och jag älskade en annan S som trodde på mig på ett sätt som ingen annan gjort innan.
Med det sagt tänker jag släppa det här ämnet och återgår till mitt Family Guy avsnitt, tvätt och väntan på att S ska komma hit.
Ha en bra kväll...
Dag 1 - Presentera mig själv
(Vad är detta?)
Jaha, då var det väl kanske dags att ta tag i 30 dagarslistan. Dag ett ska jag tydligen presentera mig själv och jag vet egentligen inte vad det är för vitts med det för jag tror att mina trogna 5 - 6 läsare vet vem jag är men hey, what the hell...
Jag är 34 år och bor i Växjö. Jag vet, vilken metrolpol, men faktum är att jag trivs rätt bra här. Visst, jag, som många andra, har väl ambitioner att flytta och hitta på något annat men det är ju lite vanskligt när man blivit bekväm. Räknade ut häromdagen att jag faktiskt bott halva mitt liv här. Wow, om det inte är anledning nog att hitta på något nytt så vet jag inte vad det ska till.
Jag föddes i Täby en regning, kall, varm, solig, mörk, blöt, torr Septemberkväll. Jag var lite omskakad av färden ur min mors vagina så jag tog mig inte riktigt tid att kolla vädret. Efter en kort vistelse i mitt första hem begav sig flyttlasset söder ut. Spanien, Italien, Frankrike tänker ni? Oh nej, småland...
Efter nått år i SMåland flyttade vi till Holland där jag spenderade ca 1,5 år. Sen bar det av till sköna småland igen, närmare bestämt Timmernabben. Ja ni hör ju...
Vid 10 års ålder flyttade vi till Holland igen där jag, denna gången, hamnade i en Amerikans skola. Traumat av att sättas på en buss full med engelsktalande människor när man är 10 och inte kan språket fullkomligt SÖG!!! Men, om det var en sak jag lärde mig av alla flyttar vi gjort så är det att snabbt anpassa sig och ta kontakt med folk så jag tackar väl egentligen den bizarra situationen. Det var i Holland som mitt estetiska intresse fick grogrund och det var här jag började spela sax, gitarr och apa.
När jag fyllde 15 och var en brunstig ung man som hade hela världen vid sina fötter bar det av igen. Denna gången till mörkaste afrika. Zambia var, som mänga andar afrikanska länder, ett land i förfall. En demokratiskt vald diktator som suttit sedan 1964, gator som påminde mer om en Schweizisk ost än något annat och döende, svältande människor överallt. McD och en bio var lixom inte på kartan riktigt. Men, inte många kan säga att man varit på ett flertal safaris, forsränning på Zambezi floden och... ehhh... ja det var typ allt.
Efter Afrika bar det av till USA där jag var utbytesstudent i San Fransisco. Än idag ser jag tillbaka på det året som ett av mina absolut bästa och vännerna jag skaffade där har jag fortfarande bra kontakt med. Min syster bor dessutom i USA så redan vid tidig ålder blev jag väldigt betuttad i landet. Är det fortfarande och om någon inte håller med om att USA är störst, bäst och vackrast så FUCK YOU!!! We've got the BOMB!!! Skämt o sido, jag älska landet på gott och ont. Holland gav mig självförtroende, afrika naturerfarenheter som inte går att köpa för pengar och USA gav mig... ja herregud...
I USA blev jag av med oskulden, blev av med ett par andra oskuldar med, var med om den första vännen som gick bort, fick smällare kastade på mig av en lärare under lektionstid, friade till en vän men tappade silverringen jag köpt för 3 dollar så den rullade ner för en backe på 5 kilometer (Än idag när jag åker tillbaka åker jag till samma ställe och letar efter den där förbannade ringen), somnade i en buske i iskallt reng, utan kläder kan jag tillägga, och fick en hårtork nerkörd i boxershortsen för att jag skulle tina upp, blev kär, blev dumpad, blev kär igen, blev dumpad igen, hade en relation med en fullkomligt makalös tjej som lovade ha sex med mig om jag köpte underkläder till henne vilket jag gjorde men var sen otrogen innan jag kunde ge henne kläderna och få mitt pris, körde lite bil, badade bubelpool... och så vidare och så vidare... Det var ett galet år men det har verkligen satt spår i mig och format mig till den person jag är idag och ingen är gladare för det än jag.
Efter USA flyttade jag till Kalmar där mina föräldrar nu flyttat efter att de varit i England under mitt år i USA. Kalmar var också en jävla soppa. Här kommer jag, full av storstadsfasoner och jag tror inte riktigt att lilla Kalmar hängde med. Mycket hände, inget är glömt (tyvärr) förutom det som är preskiberat. Skapade relationer, krossade drömmar, älskade, hatade, skrek, sjön och dansade. Sårade folk, gjorde andra glada...
Ett år senare bar det av till metropolen Växjö för att studera teater på Estetiska.
Nu sitter jag här, rik på erfarenheter men väldigt dålig på att nyttja dom. Jag har blivit bekväm, slapp och försummat mig själv. Jag börjar bli gamal, är fet och allmänt "Svensson". Har ett bra jobb, bra lägenhet och ett bra umgänge. Seriöst? Vem fan vill ha allt det... ;)
Vi hörs imorgon då det är dags att avslöja den första kärleken...
