.....

Många gånger finner vi oss i situationer. Hopplösa sådana där en vän behöver hjälp men vi kan inte göra något för att hjälpa till. Det kan handla om förlusten av en familjemedlem eller en traumatisk händelse. Så vad gör man, som vännen som står vid sidan om och tittar på? Jag antar att man bara kan finnas där. Det är ju trots allt upp till vännen i fråga att räcka ut sin hand och säga: "Ja. Jag behöver och vill ha din hjälp"

Men många gånger händer det inte. Jag vet själv hurdan jag är. Har väldigt svårt för att räcka ut handen när det egentligen inte borde finnas några tvivel om att jag verkligen behöver hjälp. Varför är vi så rädda för att luta oss mot andras axlar? Vill vi inte vara till last? Eller är vi rädda för att bli sårade igen? Vi kanske helt enkelt inte vill blotta oss och visa att vi är "svaga"? Jag vet inte... Jag vet bara att min axel finns här. Jag har tårskyddat mina kläder så det är bara att gråta och jag har smort in handen så den är mjuk och fin.

Så hur är det eg. med drömmar? Jag är ju som jag är och jag anser att varken jag eller någon annan kan hållas ansvarig för sina drömmar men, hur är det egentligen? Vad är det som får oss att drömma om dom saker vi drömmer. Vissa anser att drömmar är ett sätt för oss att bearbeta vårt undermedvetna. Saker som ligger och bubblar under ytan. Men vad säger det om den trogna flickvännen som har en sexdröm om en person som inte är han. Eller om pacifisten som drömmer om våld? Betyder det att det finns något där under ytan som varken hon eller han erkänner eller är det bara en slump att personen eller situationen i fråga dyker upp?

Jag vet inte... Jag vet verkligen inte och skulle jag vetat hade jag nog varit känd vid det här laget. Eller åtminstone en ikon men, jag vet som sagt var inte och om jag ska vara ärlig vet jag inte om jag vill veta. Tänk om någon kommer på vad det hela handlar om och det visar sig att det verkligen finns något som ligger till grund för det hela. Även om jag personligen inte tror att drömmar bara dyker upp utan anledning så vill jag inte tro att det är så.

Just nu vore det förödande... Fan va fjantig man är... usch!!!!

Festival snart... hoppas man kan supa och festivala bort lite av spökena...

Om 10,000 år kommer våra sinnen vara så utvecklade att vi faktiskt kommer kunna lita på vår intuition. För 10,000 år sedan var folk med intuition ansedda som häxor och warlocks. Var står vi idag? Folk säger sig har kontakt med övernaturliga krafter och andar som guidar oss, och andra genom våra dagar. Folk säger att stjärnor, 10,000 ljusår bort, kan förutspå hur saker och ting kommer att utvecklas inom våra liv. Men vad är det som sägs egentligen? Jo, att den fria viljan är borta. Om allt är förutbestämt, om allt står i korten, så har vi som människor med andra ord ingen fri vilja. I teorin betyder det att det spelar ingen roll vad jag än gör, saker och ting kommer att utvecklas enligt ett fördefinierat kosmiskt manus som jag inte läst innan. Och det skrämmer mig mer än tanken på att dessa människor faktiskt har rätt.

Så vad säger vi om det här med intuition då? Ja ni, jag vet inte riktigt. Jag vet inte hur många gånger jag i efterhand sagt till mig själv att jag egentligen visste att det där som hände skulle hända. Har jag efterfabricerat en anklageslebar (Nej det är inget ord men det funkar just nu?) lösning till varför det som hände hände eller är det verkligen så att våra hjärnor snappar upp sublima signaler, vågor av intryck och känslor som gör att vi faktiskt kunde förutspå att det som hände skulle hända? Jag, för min del, känner att jag får fler och fler sådana vibbar som faktiskt stämmer. En olustkänsla i magen när man kör 150 på en mörk 90 väg mitt i skogen. Man saktar ner lite och vipps så kommer den en älg springandes över vägen. Eller en känsla av att man väntar till nästa raka med att köra om och där står det helt plötsligt en poliskontroll. jo dom kommer, och jo det händer. Men det handlar bara om att sålla igenom alla filter av Noise och Pixelate som Distortar den verkliga bilden.

I takt med att jag oftare och oftare hittar de där små guldkornen där jag kan säga att jag faktiskt undvek en händelse pga. att jag lyssnade på min kropp så blir jag mer och mer rädd för dom. Usch.. Min intuition säger att jag inte borde fortsätta skriva detta inlägg så jag tror, att jag denna gång med, ska undvika vad som komma kan och sluta medans jag ligger på topp. (Eller på botten med en tom flaska och intuitioner och grubblerier som just fått sig ännu en simlektion. Svårt att dränka dom jävlarna... :))

Dum som man är så tror man att man är över drömmarna och det "vilda" nattlivet bara för att man sovit gott ett par nätter i rad nu. Jag, om någon, borde vid det här laget inse att så är inte fallet. När jag var lite hängde mina föräldrar kobjällror på min dörr. När jag var 12 - 13 ramlade jag ur en våningssäng och landade på ett bord som gick sönder utan att jag vaknade och en incident i USA resulterade i en CatScan och en gratis natt på mentalsjukhus för övervakning. Så att tro att allt är frid och fröjd nu är ju bara naivt.

Nu har inte natten inneburit något speciellt enligt ovan katastrofala aktiviteter men den har varit joooobig. Mest för att jag känt mig så maktlös. Jag kan inte riktigt beskriva det så man förstår hur tungt det är men det har varit en s.k. maratonnatt. En maratonnatt betyder att samma känsla/dröm/aktivitet följer en genom hela natten. Det betyder i grund och botten att varje gång man somnar om så återkommer det som stör en för stunden. Och så vaknar man, går runt och mumlar hebreiska psalmer (OCH JAG KAN INTE ENS HEBREISK) i 10 minuter innan man vaknar och så lägger man sig igen, enbart för att 10 minuter senare vara igång igen.

Vad har hänt inatt då? Ja ni... Varje gång jag har vaknat har jag haft en känsla av att någon/nått/några har förväntat sig en lösning/svar av mig. Varje gång jag har vaknat har jag känt att jag varit under tidspress att ge ett svar/följa ett mönster/avsluta en handling men inte någon gång har jag vetat vad som förväntades av mig. Bara det att det skulle ut en lösning. Jag vet, det låter inte så jobbigt, men när man vaknar 15 - 20 gånger på en natt och varje gång misslyckas med det som förväntas av en så blir man rätt matt till slut. Varje gång man vaknar intensifieras känslan då man känner att man MÅSTE klara av det. Och man grubblar mer och mer och greppar efter osannolika svar och lösningar som inte finns. GAH!!!!

Borde gå och lägga mig men, blogg blogg.... Frikking drog är det. Får se om jag kan lösa en kaffe och en cigg istället.

Spenderade idag eftermiddagen med att traska runt på festivalområdet i Hultsfred. Det var med vemod och sorg jag gick genom vattenpölar och tomma gångar. Marken var öde och om jag slöt mina ögon kunde jag höra musikens dån. Folkets jubel och parkens hjärta pulsera genom varje man, kvinna och barn som slöt sig samman under tre härliga dagar. Jag öppnade mina ögon igen och allt försvann. Som att vandra genom en krigshärjad by välde sorgen över mig. Av vilken anledning vet jag inte för minnena från festivalen är bara underbara. W's lördag, Rocky, Marcus och hans 12 apostlar, Aiden, skratten och kylan. Allt rinner över mig igen och jag blir nästan stel av saknad. En liten gräsplätt framför mig huserade den största scenen där 16,000 personer stod och sjöng i kör, men nu, en bar, liten ensam plätt igen. Utan anstymmelse till storhet eller vikt.

Broarn är tomma. Samma broar som för knappt 2 månader sedan var fyllda av vandrande människor. Alla på väg mot ett mål. En gemensam tanke förde oss framåt och ett gemensamt intresse förenade oss. Men nu, på den tomma bron känner jag ingen vilja att gå vidare. Ingen vilja att se mer. Allt blir så.... obetydligt.

Det får mig att tänka tillbaka på alla avsked man tagit, alla farväl och alla tårar fällda över förlorade vänner och familj. Alla skolor, hus och klasskamrater man lämnat bakom sig för nya äventyr. Alla lekar man slutat leka. Alla smeknamn som i brist på användning har förvandlats till dam. Alla kärlekar, alla kyssar, alla kramar, alla barn.... All musik som tynat bort på en kassett, alla planscher som ligger och skräpar i en kartong på en övergiven vind. Alla nycklar man tappat, alla glas man slagit sönder, alla leksaker man glömt...

Våra dagar är fyllda av avsked och farväl. Inga är så svåra som dom som är ofrivilliga. Inga är så hjärtskärande som dom som är slutgiltiga. Farföräldrar, morbröder och fastrar. Vänner och föräldrar...

Jag har inte en aning om vart den här dysterheten kommer ifrån men som estetare är det av ytters vikt att må dåligt ibland. Alla gör det på sina egna sätt. Jag sörjer. Jag sörjer mina brister. Jag sörjer de jag saknar. Saker jag sagt och inte sagt. Saker jag gjort och inte gjort. Vi har alla sorg inom oss och det är viktigt att bejaka denna känsla med. Inte bara glädje och ilska.

Motsatsen till att älska är likgiltighet vilket innebär att om du hatar mig har jag fortfarande en chans... Stundtals hatar jag mig själv. Med andra ord finns det hopp även för mig.

Vad är det med historia som skrämmer oss? Nu menar jag inte Hitler, krig och religion utan våra egna personliga historier. Ingen av oss är ju gammal nog att ha historia som andra kan se tillbaka på och säga: "Fi fan. Där lärde vi oss verkligen något." Ingen av oss är inflytelserik eller viktig nog att ha historia som våra barn barns barn kommer att läsa om i skolan. Jag pratar nutida historia. Vår snedsteg och erfarenheter.

Nu pratar vi generellt sett men det finns någon sadistiskt inom mig som vill veta allt om kvinnan jag älskar, men samtidigt vill jag för mitt liv inte berätta om mig själv. Jag vill inte att hon ska behöva oroa sig över sånt jag vill veta om henne. Men samtidigt blir jag galen när jag väl vet. Ett ex som fortfarande är en bra vän, sättet dom träffades på, vad hon gjort med vem. Jag vet inte hur jag ska formulera det. Även om jag tror jag mår bättre av att veta så sätter hjärnspökena igång och börjar hitta på massa skit som jag i alla ärlighetens namn inte är intresserad av att tänka på. Jag blir konstig, tyst och grubblig och det är inte rättvist. Vill jag veta eller inte? Ja du... Det vill ja. Sadist som man är.

Jag är nog inte så lätt att leva med alla gången men när jag väl älskar älskar jag helhjärtat.

• Klabee: treasurers
• Kleagle: recruiter
• Klecktoken: initiation fee
• Kligrapp: secretary
• Klonvocation: gathering
• Kloran: ritual book
• Kloreroe: delegate
• Kludd: chaplain

Så... Då var man tillbaka här igen. Komsikt hur det alltid florerar massa rykten och skämt om folks sexuella läggning. Att vara gay om man är man har blivit ett skällsord. "Snygga gardiner?!?!?! Fan va gaaaaay du är". Personligen tycker jag det är kul att låta folk fundera. Jag drar mig inte för att krama mina manliga bekantar, eller, om stunden är rätt ge dom en hej dundrandes kyss men allt handlar om tajming och omgivning. Jag har inga problem att krama en kompis mellan fyra ögon om personen i fråga behöver en kram. Kramar behöver vi allihop och det är något vi alla borde bli bättre på. En spontan kram en dag på jobbet kan göra så mycket mer än 100 ord av uppmuntran. Kramar ger närhet och en koppling mellan kramaren och krammottagaren. Det är varmt, fint och mysigt helt enkelt.

Kyssar däremot är lite annorlunda. Finns inget roligare än att ge en kille en kyss när man är i sällskap bland folk som aldrig skulle ha förväntat sig det och som dessutom blir så chockade (äcklade?) att dom näst intill trillar av stolen. (Geten...) Nu skulle jag inte kyssa en killkompis mellan fyra ögon på samma sätt som jag skulle kunna ge honom en kram men det säger egentligen ingenting om vem jag är eller vad min sexuella läggning är heller för den delen.

Så varför är vi så rädda för det här med homosexuallitet. Jag har en tjejkompis som lever i ett öppet förhållande med en kvinna och jag beundrar henne för det. Men redan här blir allt galet. Varför beundran? Är det inte en självklarhet att en människa ska få leva ihop med den man älskar, oavsett om det är man eller kvinna? Självklart är det naturliga svaret på den frågan men det är ju inte så självklart i dagens samhälle och det är männens fel. Män ser ner på andra män som tar den i röven eller som håller händer på stan men så fort man nämner ordet lesbisk så tänds en liten glimma av hopp i hans ögon. Ett hopp om att få vara med i sängen eller ett hopp om att hans kuk minsann är den kuk som kommer få den lesbiska kvinnan att vilja ha män. Det är så urbotat dumt att jag inte ens vet vart jag ska börja.

Jag är allergisk mot nötter (Nu är jag inte det men för argumentets skull så är jag det) och varken kan eller vill äta dom. Jag kommer inte dö om jag äter en Top Hat men jag mår illa och känner mig inte ok. Vad får dig då att tro att just din lilla jivvla jordnöt kommer att få mig att börja äta cashewnötter till min kyckling igen? Seriöst. VAKNA!!!!!

3:e Moseboken, vers 18:22 säger: "Du får inte ligga med en man som en man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt" Prisad vare gud som ska älska alla. Och det är väl en hiskans tur att det står där så alla religiösa fanatiker har något att luta sig mot. Den största idioten av dom alla är Pastor Phelps från USA som knullat sig upp till en hel familj av religiöst fanatiska personer som har bildat en kul. Se bla  http://www.godhatesfags.com/main/index.html för mer information om deras budskap. Dom demonstrera vid begravningar, predikar och anser att alla som inte följer guds ord kommer till helvetet. GAHAGHAGHAGHAGHGHAGHAGHAGHAGHAGHA ORDEN TAR SLUT!!!! Dom är dumma i huvudet. (Red. anm. Ett litet frispel av icke grundad karaktär och avser enbart författarens egna åsikter) Nåväl. Bibeln säger även att folk blev 600 - 700 år gamla men jag ser ingen organisation som springer runt, 553 år gamla och kallar alla som dör innan 90 för idioter och att dom kommer hamna i helvetet. Voine Voine, nu spenderade jag så mycket tid på att försöka hitta ett bra motsägelsefullt citat från bibeln att jag fullkomligt tappade tråden.

Summa summarum, ge fan i vem folk vill hångla med och framför allt varför. Det är inte er plats på jorden att säga vem som får göra vad så länge ingen blir skadad. Och med det sagt, om du e gay så är du gay. Älskar dig ändå!!!

En dag händer det... man möts av vad som skulle klassa av många som en ofattbar händelse,. En sådan där "Det händer inte mig utan bara Billy Crystal på film" mojjäng. Man vaknar och inser att någon tycker om en. man går genom dagen och varje fladdrande vingtag från en fjäril eller varje skrattande barn (Ja vi är där igen) påminner om den där personen som får en att känna sig speciell. kanske ett simpelt kuddkrig kan få dig att inse att den personen är den rätta, eller kanske en enkel middag mellan 6 ögon? Vad vet jag....

Vad jag vet är att någon tycker om mig. Någon ser på mig med ögon som ingen sett på mig innan och någon tycker jag är en underbar person. Hur vet jag det? För det finns någon där ute för alla.

Ni som känner mig vet att jag är en oerhört självsäker person. Jag är kaxig, flörtig och extremt självsäker men när det väl gäller så är jag som en oskuld på alla områden. Vi pratar inte charmig osäker utan mer i stil med OH MY FRIKKING GOD WTF MF LOL ASG WTF IGEN osv.... jag blir ett lik när det väl gäller. Jag kan framstå som rolig, charmig och säker men när jag får den där sänkande blicken från en extremt vacker kvinna så blir jag som... ehhh... nått som bli när en kille som jag får en blick av en extremt charmig kvinna.

Jag har haft tur. inget snack om saken. Tittar jag tillbaka på mina senaste flickvänner så har alla 2 (ironi...!!!) varit extremt vackra, snälla och otroligt vänliga. (Bortsett från ett ex och ni som känner mig, igen, vet vem jag pratar om) Jag har helt enkelt lyckats hamna i säng med den där kvinnan som alla andra talar om. Den kvinna som alla fantiserar om och som alla tänker "No frikkin way!!!" om. Och jag är inget undantag. "No frikking way" är mitt mellannamn vilket gör det lite besvärligt med tanke på att det står L.E på körkortet. Jag har många vänner. Men jag har bara ett par som jag anser vara mina trogna. 3 från min tid i Kalmar och MAX 2 från den tid jag flyttade till Växjö. Låt mig berätta om mina Kalmar vänner.

1 är normal. Kan ta mig fan allt om allt men har en tendens till att glänsa lite. Dessutom la han sig till med Stockholms dialekt knappt 2 mån efter att han flyttade dit. 1 kan också allt om allt men är dyslektiker och envisades förr i alla fall med att läsa dikter för alla. Den 3:e är snygg, rolig, charmig som få och en underbar vän (det är dom andra två med) men han har ingen arm och hänger upp sig på detta så till den milde grad att han verkligen inte kan släppa loss. (Förutom i Frankrike där han... ja ni fattar... Eller inte). Tre fullkomliga loosers. Alla med ett "handikapp", hittar varandra och blir vänner för livet. Det är galet.

Vart jag är på väg? Eiiisaaa peittääää..... (Se tidigare inlägg om Finland för full ironisk effekt) Seriöst, jag har inte en aning. Om jag kunde ta 10% av min självsäkerhet när det inte gäller och ge till dom, och få 10% av deras självsäkerhet när det väl gäller så skulle vi 4 vara oslagbara.

Perka, Guinnes, Erkan... Jag hade inte varit den person jag är idag om det inte varit för er. Folkölsfylla vid 17 (Tack Perka med Talibanskägg vid 16 års ålder). Tack Guinness för dikterna, göken som inte låter ko kooooo och smällen vi tog med Stefan och Stefan (???) och tack Erkan. Erkan du har alltid varit min närmaste man. Val DiSere, Trysil, nattrundorna i skogen. Jag älskar er tre som mina bröder och det vet ni....

Om det finns en sak jag kan säga på Finska så är det "Eisa peitää". Vet inte om det är rätt stavat men det betyder "Får ej övertäckas" och anledningen till att jag lärt mig den lilla frasen är för att det står på gamla element. Varför vet jag det? Jo för att jag har en manisk besatthet att läsa när jag sitter och skiter och allt för många gånger har jag hamnat på en toalett där det inte finns något att läsa men väl ett gammal element. Finns ju faktiskt en gräns för hur många gånger man kan läsa innehållsförteckningen på ett tvålpaket eller schampoflaska utan att det blir tråkigt. Men, mina trogna element finns där alltid. Varför detta inlägg då? Jo...

På tv i skrivande stund går ett finskt barnprogram som heter Pikku Hammutt som översatt till svenska betyder Små spöken. Vet inte varför just den frasen triggade ett inlägg men det finns något fantastiskt hos finnarna som jag verkligen gillar. Inte nog med att de faktiskt överlever sina vintrar men dom lyckas även utveckla ett språk som är FULLKOMLIGT ologiskt. Hur mång "i", "k" och "u" kan man få in i ett ord innan någon världspolis (USA) rycker in och hävdar världsbrist på dessa bokstäver och att de minsann måsta avsätta den onda diktatorn Tarja Halonen så världen kan få tillbaka sina "i", "k" och "u"'n. Dessutom kan man ifrågasätta varför i helvete ingen arresterar dom för slöpratning. Inse att finnarna inte bara smäller in en massa bokstäver inpå varandra men dom utvecklar ju ett språk med utan tvekan världens längsta ord. Finland har ca 100 enstaviga ord. Tyskarna har 2000!!!! Inte undra på att det var tyskarna som nästan tog över världen och inte finnarna. Hade ju tagit 20 minuter för en finne att ge en order... "Kauttikkutikka kiiiittuuupuuutanoooti" medans tysken säger "Schnell!!!" Orättvis match.

Sen sägs det att Finland har svenska låneord och det kan jag väl köpa... riisi, sokeri och paketti men vilket frikking svensk ord har man lånat till tupakka? Säger ni tupp tror jag att en viss död rappare i USA kommer att bli väääldigt besviken på sitt namnval.

Maanviljeilijöitä = bonde (MEN SERIÖST???)

Ja ja.. Nog for now. Har en trerätters mexikans tacobuffé att förbereda för så jag hoppar av den sjunkande vodkaflaskan och önskar er en trevlig dag, tills vi hörs igen.

"En sönderfrusen Fagel i Finlands huvudstad."

- Vet ni att McD hugger av klövarna på kalvar så dom inte ska kunna röra sig och när dom är tillräckligt feta så slaktas dom?
- Men det är bra tycker jag...
- VA??!!
- Ja... Det finns fan inget värre än att få en klov i hamburgaren

Ovan diskussion mellan en kollega och mig fick mig att på allvar börja tänka på att bli millitant köttätare igen. Veganer springer runt och skriker slag ord, attackerar bönder, fritar djur och beter sig allmänt illa. Jag äter kött. Jag gillar kött och jag anser att det är en del av den ekologiska kedjan att vi ska äta kött. Tro nu inte att jag tycker det är kul att se djur slaktas eller behandlas illa. (Förutom den där förbannat komiska kyckling kanonen som jag fortfarande inte förstår hur den funkar. Jag vet jag är ond men va fan, försöker dom skrämma ihjäl dom eller?!?!?). Nej djur ska leva bra och slaktas fort. Men, tillbaka till de millitanta veganerna. Jag förstår tanken bakom fritagningen av illrar och kossor men det finns ändå gränser. Gränser för ren och skär dumhet och gränser för vad som är korrekt. Att med våld bryta sig in hos någon och förstöra deras handelsvara är fel. (Och ja... det gäller även ni feminister som krossar fönster till porrbutiker!!!) Men det mest ironiska i det hela är ändå de som släpper ut djur som inte klarar sig i det vilda.

Jaaaaaaaaaaaaaaa vi tar dom från ett boende där dom åtminstone får mat och tak över huvudet och släpper ut dom i naturen där dom inte har en aning om hur dom ska fånga mat, söka skydd eller försvara sig. riktigt smart tänkt. Det är ungefär som att ta Konga Kaunda från Uganda och be honom driva ett Fortune 500 företag.

Min tanke är följande... Alla köttätare upp till kamp. Join me in the liberation of all things green and beautiful. Vi bryter oss in i växthus, sliter upp alla plantor och planterar om dom utanför växthuset där 1 av 1000 faktiskt kommer att rota sig igen och inte dör. Där kan den stå i frihet och låta sina tomater växa utan extra gödningsmedel och utan vatten vid torra perioder. Och där, i solen, i friheten kan den låta sina tomater växa och ruttna på plats utan mänsklig inblandning. Och vi ska bara äta kött. Låt det gröna vara. Och för att hjälpa allt stackars biologiskt odlat gräs som används till boskapen ska vi springa och ge örfilar till de kossor och getter som betar. Hårda men bestämda slag med opinionens vänsterhand ska ringa genom de skånska betesmarkerna och vi ska förena oss i slag ord så som "Sluta beta, tänk på Greta" eller "Gräs gräs gräs... Är bra!".

Så mina vänner, vilka följer mig in i dimman mot frihetens vidder?

Jag har just upplevt vad som skulle kunna ses som ett relativt bizzart Jerry Springer avsnitt. Ni som sett Jerry Jeerry vet att det finns inte mycket som kan klassas som bizzart i hans värld. (I wanna be you, BABY!!) Läs nedan och begrunda...

När jag flyttade in här i mitten av April planterade jag och min dotter apelsinkärnor. Tiden gick och jag visste att det skulle ta tid innan något hände. Minuterna blev till timmar, timmarna till dagar, dagarna till månader och INGET hände. Till slut blev jag trött och gav upp och planterad en pumpaplanta jag fick av min chef i samma kruka, utan att ta bort kärnorna. Döm av min förvåning när fröheletesjävlarna började skjuta på så in i vassen bara ett par dagar efter att jag planterat pumpan. Det var precis som om dom ville säga: "Se vad du har gått miste om din jävel när du gick vidare..." Nåväl, glad var jag men nu börjar mina ex (apelsinkärnorna) tränga ut min nuvarande (pumpaplantan) så jag tänkte att det kanske var dags att sära på den här smått ironiska, dock något intressanta grupporgie som pågick i min kruka.

Sagt och gjort, idag kom de nya krukorna fram. In med jorden i dom, förväntning i dotterns blick... Med en sked gick jag fram till sexkrukan och började gräva för att sära på exen och nuet. Dom jävlarna vägrar släppa!!! Dom har rotat sig ner genom hela krukan och krokat ta i varandra i rotsystemet som någon incestuös tysk porrfilm från 1982. Hur jag än gräver och rotar så får jag inte loss dom, precis som om dom säger "Se på oss nu!!!! Vi har bantat, vi har tränat, vi har förenat oss och nu ska vi stå här och jävlas med dig." Jag skakar lite på huvudet, beklagar för dottern att exen beter sig som dom gör och inser att det bästa vore att slita upp dom jävlarna i roten, ta ett stagigt grepp om dom och skrika: "JAG SKITER I ER!" Men, något inom mig stoppar det makabra spel för galleriet som utspelar sig bakom mina trötta ögon (Trötta från morgonens Hitta något bra övningar) och jag inser att jag är bättre än så. Jag påverkas inte av detta. Jag ler, gör en kaffe och tänder en av, vad som snart kommer att vara, mina sista cigaretter.

XXXXXX säger (13:40):

Jävla t9

Fagel säger (13:40):

XXXXXX säger (13:41):

Skickade kuk innan... Tur att det inte var till mamma

Fagel säger (13:41):

Fagel säger (13:42):

Fagel säger (13:42):
Nej fan den måste in på bloggen. Sorry

...men min skrivande gen skriker efter utlopp och jag kan för mitt liv inte hindra den längre. Måste vara så här författar och kompositörer känner sig när dom har skrivkramp. Nu utger jag mig inte för att vara författare eller kompositör men jag skriver ju lite i alla fall och om det tar stop så antar jag att det kan kallas för skrivkramp. Dock ett intressant ord för man skulle ju kunna tänka sig att skrivkramp kommer när man skrivit för mycket, inte i brist av skrivande. Borde heta skrivlättja, eller skrivblockad. Ja ja. Skit samma.

Planer för dagen omfattar omplantering av X antal apelsinträd från pumpakrukan till en egen kruka. Dags att sparka ut barnen helt enkelt. (Fi fan va patetisk jag är.. *ler*) Imorgon är det lön och då blir det till att göra av med den. :P Imorgon är det med andra ord bara 30 dagar kvar till nästa löning. He he he. Får bli lite pryttlar till dotterns rum, uppladdning i kylskåp och skafferi samt lite massa andra saker, kan jag tänka mig. Blir en hej dundrandes Taco buffe imorgon är det tänkt till middag så det ska bli kul. Brukar ta en 3 - 4 timmar att laga till det när det ska vara rätt så det är väl bara att ge sig ut och köra igång direkt på morgonen.

Semestern då... Ja vad säger man. Händer inte så mycket. Man är ju i såååå desperat behov av vädret för att kunna göra något utanför lägenheten. Nu blir det bara datorspel, chatta och titta på filmer och tv serier. Hinner ifatt lite på mina Desperata Hemmafruar nu. Nu får det räcka för denna gången men jag är säker på att min gen kommer skrika igen inom kort.

Det är inte ofta jag gråter. Men när ovannämnda avsnitt av OC sändes var jag förbannat nära. Jag vet, jag är patetisk men jag älskar mina tv serier. Avsnittet var inte på något sätt sorgligt men dt var slut. Ett slut... Hör ni. NO MORE...!!!! Ryan, Seth, goa söta Summer, Seth, Kiki... Det är över nu. Hur otroligt tragiskt är det int efter ca 3 år tillsammans. Det är ju som att bli av med en vän. Visst, sätt dig på flyget. Åk till Bungalahari där det inte går att besöka dig eller nå dig och stanna där. Inga problem. Jag stannar här i min ensamhet och sörjer dig. Tiden går och sakta men säkert mattas känslan av men man blir konstant påmind av andra serier där man tydligt ser att manusförfattarna har tagit influenser från The OC. Samtidigt hittar man nya serier som tar över och saknaden avtar sakta men säkert... Vilken dålig vän jag är... Förlåt OC. Förlåt Seth. Förlåt söta Summer. Men Hiro Nagasakimaki (Eller nått) har tagit er plats för tillfället. Men, misströsta inte. Varje gång jag ser en person som förtjänar stryk fantiserar jag om hur jag träffar honom på en strand, vid en brasa som lyser upp natten. Jag ger honom en rak höger och säger: "Welcome to the OC, BITCH!"

Så jag vaknar i morse, ännu en gång fylld av välformulerade inlägg som ska pryda min blogg. Skakar mig likt en dränkt hund för att få ögonen att fokusera. Ställer mig upp, sträcker lite på mig och släpar mig in i badrummet. Väl där tar jag min sedvanligt "Jo jag tror banne mig att jag gått ner ett gram eller två" titt i spegeln. Flexar mina bedårande muskler, dock väl täckta av något konstigt fladdrigt material men med lite fantasi kan man nästan se hur något rör sig där inne. Högröd i ansiktet och fullkomligt utmattat i ögonen efter allt letande efter något bra fastnar min blick ca 17,5 cm till vänster om det som kallas en penis. En liiiiiiten prick verkar skicka morse signaler till mig. "Beeeep bep bep bep beeeep bep ta di da rattidam dam" (Avslutades med ett trumsolo)

    Jag blir som ett rådjur och strålkastarna på en bil. Pricken kallar på mig och jag tänker: "Havn't I seen you before?" Svetten lackas och jag ber till vilken gud som än lyssnar att det bara ska vara en liiiiten liten sårskorpa eller nått. För sakta ner min hand, lyckas med nöd och näppe undvika den sedvanliga "Ja du är fin" smekningen över penisen, kommer slutligen fram till pricken och mina farhågor besannas som en blixt från klar himmel.

FÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄSTING!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nu kommer vi tillbaka till stämningen i det hela. Under hela min gårdag så var jag aldrig närmare vildmarken än 2 km. Min dag bestod av att handla på Maxi. MAXI!!!! Jag ställer mig frågan, var det vid parfymavdelningen denna monstruösa varelse hoppade på mig, eller kanske vid barnkläderna där vi handlade till dottern? Eller, kanske, gud förbjude... VID OSTDISKEN? Jag ska dock, i rättvisans namn, berätta att jag hanterade lite vildmark igår och den enda logiska förklarningen är att fästinghelvetesdjävulen följde med rosbuskarna in. Har, för er som inte vet, ritat en liten bild på sattyget nedan. Skalenligt naturligtvis.

Vaknar i morse, hela huvudet fullt av inlägg till bloggen. Formulerar noggrant varje tanke, varje mening i huvudet innan jag sätter mig, runt 07:17 för att pränta ner mina alster och möts av... ja av vadå? Jo en icke fungerande blogg portal. Bloggarna funkar, jag kan se dom men jag kan för mitt liv inte logga in. Jag testar bloggen igen och ser hur sidan fullkomligt skriker ut... "Uuuuuppadtera miiiiig.... uuuuuuppdateeeeera mig..." "MEN JAG KAN INTE" skriker jag tillbaka i förtvivlan. Jag sliter mig i håret, pressar in trasiga cd skivor från 1984 i öronen för att inte höra bloggens lidande. Och så plötsligt... plötsligt blir det tyst... Jag öppnar mina rödgråtna ögon, med blod sipprande ur öronen avlägsnar jag flisor från MC Hammer och Alice Cooper ur öronkanalerna... Det är tyst....

Vad har hänt? Jo jag har ta mig fan glömt vartenda inlägg jag hade planerat att skriva. Vartenda välformulerat ord, varenda kaxig, ironisk och om jag får säga det själv, förbannat välkomponerad mening är som bortblåst. Jag minns en smärta från gårdagsnatten som skulle ha blivit mitt Sixtinska kapell men inte ens minnet av smärtan när ringen slets ut ur min kropp kan få mig att erinra mig vad min hjärna byggde upp under morgonen.

Så... Med det sagt ville jag bara informera er om att jag nu formellt kommer att lämna in en stämningsansökan mot ägarna av denna site. Grunderna? Sveda och värk, blödande öron och akutbesök till SSS då jag inser att om bloggen skriker på mig så är det nog mer mig det är fel på. Dock inte sagt att jag uppskattar att jag fick reda på det.

Mina vänner, ut i regnet, njut och var glad. Vem vet, kanske även du är en regngud och detta är bara en hyllning.

//Fagel

"Gjorde jag just en hitlerhälsning till en svart man...?"