Så i alla hypade SciFi filmer pratar man hela tiden om ljusets hastighet. Och våra vänner som tror sig veta liiiite mer om allt än man själv gör proppsar för att om det bara händer kommer livet se helt annorlunda ut. Ja, det stämmer för om vi kan resa så fort skulle man kunna resa från Sverige till Usa på någon sekund men vad innebär detta för rymdresorna?

Hej vänner och god fortsättning. (För jag antar att det är det man säger)

Tjenare hej,

Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta inlägget men jag ville bara skriva av mig lite.

Det som triggade inlägget var ett par väl spenderade timmar på Facebook vilket fick mig att fundera lite på saker och ting. Vi backar...

Förr i tiden gömde man sin dagbok under sängen och svor över alla syskon som hittade den och tjuvläste men idag blottar man sin själv öppet på internet. Samtidigt som man gör just detta skriker man över hur man dagligen blir kränkt för att saker och ting delas på internet. Och där tog det stopp... Som jag sa, har inte en aning om varför jag ensa började detta inlägget.

Det var helt enkelt bättre förr. Det här förbannade internätet ställer till det mer än det är värt det. Kan jag sluta använda det? Nope... Men ändå....

Jag har lite svårt att bestämma mig för hur jag vill representera mig själv i den sociala media världen.

Facebook, twitter, blogg... Det är lite som att beställa en hamburgare eller en kopp kaffe i USA: Valen är oändliga och när man väl betat sig igenom alla frågor står man ändå där med en produkt som endast genererar en enda fråga...

Kunde jag valt annorlunda och fått en bättre produkt?

Facebook:
Fördelar är att man hela tiden kan integrera med andra, spontant hoppa in i samtal och dela med sig av sina länkar.  Nakdelen är att man gång på gång känner sig som en jävla stalker bara för att man är lite pratsjuk.

Twitter:
Fördelar är att det är allmänt accepterat att spy ur sig spontana åsikter om saker och ting på löpande band men nackdelen är att det är näst intill omöjligt att hänga med. Svårt att få en bild över vem som gör vad och varför...

Blogg:
Allt finns på ett och samma ställe. Man kan få statistik, kategorier ect men nackdelen är att man når inte ut till lika många som på t.ex Facebook eller Twitter.

Ja, jag är lite av en mediahora. Jag vill ha uppmärksamhet och jag vill ha integration men jag vill inte vara en belastning.

Så, vad väljer man... 

Och nu, när man spelar i band med, så kommer ju hela MySpace tjöret in i det hela!

What... to... do...

Jag går inte under illutionen att milljoner läser min blogg. Jag har tillgång till statistiken så jag VET att så inte är fallet men jag går heller inte under illutionen att fler kommer att läsa med tanke på hur otroligt dålig jag är på att uppdatera.

Men, jag skulle vilja spendera lite mer tid här, med er, och frågar därför vad vill ni läsa?

Vore riktigt kul om ni i kommentarerna kunde länka till ert favoritinlägg så jag får ett humm om vad det är som gör att en handfull av er kommer tillbaka. Och det vore kul att veta vad jag ska skriva om för att ni ska sprida budskapet vidare till era vänner så vi till slut hamnar på den där milljonen... Eller nått... :=)

Idag på Abladet möts vi av skrikande rubriker, som förvisso inte är nya eller chokerande. Skimming pågår hela tiden så jag antar att man hade lite utrymme över och ville skrämma folk med:

Nu tycker jag det är lite fult att skriva det är MITT konto som länsas men, det påminde mig om en svunnen tid när jag jobbade kundcenter för ett försäkringsbolag.

En kund ringer in och presenterar sig...
- "Hej. Jag heter Sara och ringer från Din Bil i Stockholm"
- "Jaha" svarar jag. "Vad fan gör min bil i Stockholm??"

Tystnaden i luren påminner om yttre rymden och jag känner hur vakuumet sluter sig kring mig. Kännslan av att ha kläckt ett skämt som mottagaren inte fattar slår mig och efter ett par sekunders tystnad fortsätter hon som om ingenting har hänt...


Come on!!! Jag tyckte det var skit kul och jag lider med folk som inte kan roas av dom små sakerna i livet.

 

Jag håller på att läsa en bok just nu.

En sådan där mjäkig, otroligt frustrerande bok om munkar, rosor, rosa rep och feta sumobrottare som snubblar på timglas som ligger på stigar gjorda av diamanter. Utifrån allt det där sägs jag kunna utveckla mig själv och bli en bättre person.

Jag har lite svårt för sånt här. Inte för att jag inte tror på att man kan hjälpa sig själv till ett bättre liv men mest för att det är så mycket snack och ingen låda eller vad man nu brukar säga. Men helt plötsligt kommer jag på mig själv med att minnas en incident där jag nyttjade ett mantra för att klara av, en till synes, omöjlig uppgift. Så det är väl som allt annat som är uppenbart och sunt förnuft, vi behöver bara alla påminnas ibland. Men ju mer jag läser dessto mer saker hittar jag som faktiskt "makes sense".

Så, trillar jag in någonstans där vi ses och jag med rakad skalle och oragne klänning kommer fram till dig så vet ni varför...