Ja mina vänner då bär det snart av till ländet i väst. Ser verkligen fram emot att få träffa syrran och hennes familj igen så det kommer bli underbart. Lyckades även, genom att "skylla" på alla barnen som är med, få igenom en tripp till Universal Studios vilket kommer bli sjuk kul. Varit där ett par gånger innan och som tv/film nörd som man är så är det ju lite av ett Mecca.

Utöver Universal så har jag lyckats smyga in en liten fotosession på Hollywood Forever vilket jag innerligt hoppas kommer bli toppen. Har längtat så efter att få fotografera lite änglar... Måste bara komma ihåg att inte blinka...

Så för en jivvla massa år sedan föddes jag och om vi snabbspolar fram till idag så har det väl hänt en hel del skulle jag kunna tänka mig. Jag vet inte riktigt varför jag ens skriver en sådan inledning men jag kan väl kanske känna att det innerst inne handlar om att fånga din uppmärksam het så "HEY!!! Do I have your ATTENTION????!?!?!?"

För att återgå till inlägget. Jag var i Stockholm häromdagen och TROTS min allierade själar i "The holy sanctity of the resounding DOOOOON'T" så lyckades jag inte riktigt hålla mig borta från "The object of my Don't-ness".

Jag kanske ska backa lite...

Förra året träffade jag kvinnan som ensam lyckades införa tro om kärlek, tro om evigt liv ihop och tro om att grundläggande värderingar så som respekt, ärlighet och kärlek faktiskt kunde existera mellan män och kvinnor. Ni som känner mig IRL och ni som läser bloggen vet att jag innan, och speciellt efter, har en ganska bitter syn på hela relationsbiten. Jag tror fortfarande inte att män och kvinnor är ämnade att leva ihop och om någon fick mig att inse det så var det hon. (Red. anm. Till alla er nykära par där ute som precis skaffat barn, villa, bil, vovve eller lägenhet ihop som med ett fnys på läpparna nu säger till er själva att NI minsann kommer att klara er vill jag bara säga följande. Jag ifrågasätter inte det men kom tillbaka om 5 år. Alternativt, kolla runt i er omgivning och se hur många omkring er som är tillsammans med någon dom träffade för länge sedan.

Skit samma, detta handlar inte om er, det handlar om mig…

Så i vilket fall som helst så har jag grubblat mycket på henne på sista tiden och jag kände att jag var tvungen att sätta mina trångsynta åsikter åt sidan. Förlåt och gå vidare och allt vad det nu heter. Säg att det är ok att hennes osäkerhet och rädsla för kärlek rättfärdigade hennes beteende och hug tag i henne. Säg att du fortfarande älskar henne och att du är beredd att göra ett nytt försök. Från scratch. Från början…

Vi träffades och grubblade hela tiden på hur jag skulle säga till henne att jag ville försöka igen. Jag funderade på hur jag skulle få henne till just den där stolen där jag tänkte ta hennes hand, smeka den lite försynt och säga att hon aldrig lämnat mitt hjärta trots att hon krossade det. (Ni här ju själva hur jävla patetiskt det hela låter) Men så hände något. Jag behöver inte gå in i detalj men på skämt så sa jag till henne att det var bra att hon inte var så underbar och gjorde det hon gjorde så att jag inte behövde fundera på om jag hade klarat 60 år mitt liv med henne… Och då slog det mig… Jag hade inte klarat 60 år av mitt liv med henne. Jag kan inte vara med någon som inte tycker jag är det mest intressante, underbar och spännande som hänt. På precis samma sätt som jag inte kan vara med någon som jag inte känner likadant för. Om din berättelse om hur du köpte sparris till extrapris för mig inte är det mest otroliga som hänt hela dagen så är det inte rätt. Varje andetag du tar, varje liten rörelse du gör och varje steg du tar ska vara som att se dom sista 5 minuterna av en film som du VET har en uppföljare.

Eitherway… Vad kom jag fram till? Jag må ha dykt upp för att vinna henne tillbaka men jag gick därifrån och insåg att jag aldrig skulle kunna leva med henne. Och det gjorde mig med ledsen än jag varit innan. Tänk er själva att favoritpizzan, den där runda härliga lilla degklumpen som man längtar efter helt plötsligt inte alls är så bra som du trodde, och ingen annan pizza finns där för att fylla tomrummet från din favorit… Då blir det ganska tråkigt att käka pizza. Och på samma sätt blev allt väldigt tråkigt just nu.

Kan inte sakna henne för jag vet att vi inte kan vara ihop och kan inte älska henne för jag VET att vi inte kan vara ihop. Vart projicerar man de känslorna? Vart lägger man kärleken och hatet, ångesten och längtan? Jag vet att jag bara svamlar men jag går inte under illusionen att ni hade förväntat er något annat.

Det finns vissa dagar som man vaknar och känner att ingen hade saknat en om man somnade om och aldrig vaknade igen. Men detta är inte en sådan dag. Detta är en dag i raka motsatsen.

Jag försöker alltid se det positiva i saker och ting. Kanske inte alltid för att jag verkligen ser det positiva i det som händer eller sker men för att jag har en djupt rotad empatisk känsla som gör att jag alltid, när det är tungt, relaterar till hur andra har det. Och jag kan lova att även om din kollega just köpte en Ford Mustang och du är sotis på honom så finns det ett, eller ett par barn, i Afrika som är avundsjuk på att du har tillgång till rent vatten mindre än 10 meter från vilken given punkt som helst.

Jag vet att jag tar upp det här om och om igen men jag tycker faktiskt att det är en viktigt punkt att belysa. Vad som än händer, fråga dig om någon dog. Fråga dig själv om du är frisk, om du har folk omkring dig som älskar dig. På vilken månplanet kan en trasig bil, en dyr elräkning eller mat som blir dålig innan bäst före datumet vara värre?

Men, det är inte det jag ska skriva om. Jag tänkte bara stolpa ner lite varför livet är så jävla bra just nu.

-          Jag har underbara vänner

-          Jag har en Isbjörn

-          Jag ska se Foo Fighters imorgon

-          Jag får hämta min bil som varit kaputt ett tag nu

-          Nästa vecka är det KICK FAKKING ASS PEPP med en god vän på Iron Maiden

-          Jag vet att jag är älskad

-          Jag har ett jobb som jag trivs med

-          Till och från skiner solen

-          Webcamen på msn funkade mycket bättre efter en omstart

-          Det finns kvadrilljoner människor där ute som jag fortfarande inte träffat

-          Jag lever, jag mår bra, har underbar barn och underbar föräldrar

-          Min stortå är inte deformerad

-          Jag upptäcker dagligen musik som får mig att bli glad.

-          Ännu en gång, jag älskar mina vänner och allt de får mig att känna.

-          Sa jag att jag har en isbjörn?

Då sitter man på tåget igen på väg hem. Måste säga att trots att denna visiten var väldigt kort så blir jag mer och mer kär i Stockholm. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det finns något spännande i luften hela tiden. Allt folk omkring en, kaoset, havet, knäppskallarna och det vackra folket.  Har lite vänner i storstan, samt folk man känner väldigt ytligt via internet och jag kommer på mig själv med att söka blick med alla som springer förbi i hopp om att träffa någon av er. Ännu så länge har det inte gett utslag men jag ger inte upp och på onsdag blir det nya vandringar och nya sökningar.

Då vankas det sköööön rock i form av Foo Fighters, Band of Horses och Biffy Clyro. En fördel med att gå på så mycket konserter och festivaler som jag gör är att man ofta får vara med ett band från uppstart. Biffy Clyro såg jag för ett par år sedan på någon obskyr liten scen rätt långt bort från Hawaii och Pampas och jag minns det ännu som en av dom  bättre showerna jag sett. Nu står dom på samma scen som Foo Fighters. Helt galet kul.

Näast vecka blir det fett med rock då jag och en god vän åker upp till Iron Maiden. Det kommer bli helt galet bra. Har gillat Maiden väldigt länge och växte upp med deras harmonier och otroliga sång men aldrig sett dem live. Nu är det dock dags. FAKKING ROCK ON!!!!!

Bara som ett tecken på min oförmåga att lära mig av mina egna, ooootroooligt välgrundade råd, så kan jag informera om att jag nyss just kom på mig själv med att fundera på hur jag skulle fördriva tiden. Kan bli så trött på mig själv ibland…

Just det här rådet är ju inte så farligt att neka sig själv då det bara handlar om min egna personliga utveckling som person men det finns ju så mycket annat jag gärna rådar i som jag borde lyssna på. Men jag har faktiskt blivit lite bättre på senare tid. Men, man kommer väl aldrig bli så duktig som man själv vill vara.

Så vad gör man för att få tiden att gå? Min fråga är dock VARFÖR gör vi saker för att få tiden att gå? Jag har väldigt mycket åsikter om saker och ting och även om jag i min starkaste  tro anser att mina funderingar och visdoms ord faktiskt är värda att höra så är jag nog den som står först i kön över att inte lyssna på mina egna ord. 

Som nu… Hur ska jag fördriva tiden tills jag kommer fram. Som igår, hur ska jag fördriva dagen tills jag ska börja min resa. Vi verkar ständigt vara på jakt efter nästa grej. Ständigt väntades på att nästa sak ska börja istället för att försöka befinna oss i nuet. Befinna oss här och nu.

Så när jag själv,  för ett par minuter sedan tänkte till mig själv, hur ska jag fördriva två timmar så kände jag att det här faktiskt är ett problem. Inte ett världsligt problem men ett själsligt. Vi spenderar våra dagar med att schasa bort timmarna medan vi spenderar resten av våra liv med att jaga de få som finns kvar. Det är synd att man inte kan lägga oönskad tid i en liten påse och plocka fram dom på ålderns höst när vi behöver dom som mest. Fast o andra sidan, bara genom att skriva att tid vi har kan vara oönskad gör att jag inte förtjänar att ha dom timmarna till godo.

Med det sagt, försök ta vara på tiden istället. Ring en vän du inte pratat med på länge, blogga, skriv, ta en promenad, läs en bok.. Ja, detta är också sätt att fördriva tiden på men då har man åtminstone fått ut något av det. En dag kommer en promenad vara så långt bortom greppbarheten att du kommer ångra alla gånger du inte gav dig ut.

Jag är en person som gärna vill att alla ska må bra. Och jag försöker hjälpa folk på traven genom att lyssna, komma med råd och vara en allmänt bra människa. Och det funkar rätt bra. Men när man blir den där personen som folk gärna öppnar sig för så kommer man till en punkt i sitt liv när man upptäcker att man har väldigt mycket med sig i sin livsryggsäck för att man helt plötsligt ska stanna upp och ifrågasätta om man ska ringa armén nästa gång det är dags att slänga ett mjölkpaket.

Nu inser jag att troligen ingen har en blekaste aning om vad jag pratar om så låt mig backa lite...

Senaste veckorna har jag haft fördelen att få prata med rätt många olika personer vad det gäller förlorad kärlek, obesvarad kärlek och saknaden av kärlek över lag. Ni som läser min blogg regelbundet, eller känner mig IRL vet att min tro på evig kärlek har försvunnit ut genom dörren som en skamsen katt som just pissade på mattan för läääänge sedan. Det betyder inte att jag gett upp på kärlek, för det har jag inte.  Jag är konstant kär kan jag säga. Det finns alltid folk omkring mig som jag är helt otroligt förälskad i men det är inte riktigt på samma sätt. Och jag tror fortfarande inte på evig kärlek. I dagens samhälle finns den helt enkelt inte. Men, det ä min högst personliga åsikt och absolut inget jag försöker pracka på folk när dom ber mig om råd. Jag försöker luska ut vad personen i fråga VERKLIGEN känner och utifrån det försöker jag ge råd som passar just för den personen.

Men någon som varig genomgående på sista tiden är att alla jag pratat med hela tiden återkopplar till tidigare relationer som skadat dom. Personer som innan har behandlat en illa och av den anledningen är den aktuella relationen, eller icke-relationen, lidande. När jag började se detta mönster så började jag fundera på varför vi låter oss själv bli behandlade på det sättet. Ett sätt som gör att vi blir bittra, misstänksamma och allmänt osäkra på om vi är beredda att ge den där underbara killen, eller tjejen, en ärlig chans.

Varför tillåter vi oss att bli behandlade som en slit- och slängvara?

Och följdfrågan är varför vi håller i den där förödande känslan av att bli illa behandlad nästa gång vi träffar någon. Jag försöker själv att möta nya relationer med öppna ögon. Visst, jag är en naiv jävel som gång på gång blir sårad men jag måste någonstans innerst inne ändå tro på att en ny relation är en ny start. Men jag har själv varit i situationer där jag blir behandlad på ett visst sätt bara för att min partner har en tidigare relation som skadat en. Jag inser att vi alla drar från tidigare erfarenheter och skapar en personlighet utifrån det men är det verkligen rättvist att bemöta en ny person med fördomar om att den personen kommer dricka för mycket, slå en, vara otrogen eller bara vara allmänt elak bara för att din tidigare partner var det? Varför låter vi oss kasseras som ett tomt mjölkpaket och varför behåller vi känslan av att vara oälskade, ovälkomna och icke önskvärda...

Tillbaka till mitt mjölkpaket

Om alla tetrapack vi slänger utan en tanke på konsekvenserna skulle minnas känslan av att bli ursköljd, tillknycklad och slängd så hade varje liter mjölk idag haft ett agg mot mänskligheten som hade resulterat att vi hade behövt svenska elitsoldater i köket varje gång det blev dags att slänga ett mjölkpaket.

Jag vet att det inte är lätt att börja om. Och jag vet att det är svårt att blotta sin själ om och om igen men jag lämnar er idag med samma råd jag gav en älskad, underbar och fantastisk vän häromdagen.

Kärlek är att vilja någons positiva utveckling

I mitt vardagsrum finns ovan mantra etsad på väggen och jag tror verkligen på det. Och som ni alla hört innan så är det ju så att om vi inte älskar oss själva kommer ingen annan kunna göra det heller. Så om ni älskar er själva, ställe er då frågan, kommer mitt val just nu att generera en positiv utveckling för mig?