Hej och hå i lingonskogen,

Hej hej alla,

Har idag varit med om någon jag nästan skulle kunna säga att jag inte riktig känt av tidigare. För att backa bandet lite så är det viktigt att förstå att jag har under merparten av min uppväxt flyttat runt en hel del och har egentligen inga rötter på det traditionella sättet. Fick häromdagen lära mig ett uttryck som kommer väl till hands när folk frågar vart jag kommer ifrån.

"Jag är en världsmedborgare..."

Mitt kära Växjö är den plats jag bott på längst och jag antar att jag kan säga att det är Växjö som är mitt hem. Men, nu befinner jag mig på annan ort igen för första gången på rätt många år och idag slog det till.

Jag har hemlängtan...

Har dock varit sjuk ett tag nu och psyket tar ju ofta lika mycket stryk som kroppen när man känner sig svag och ynklig. Dessutom är det väldigt mycket kul planerat där "hemma" så jag antar att det bidrar till att man längtar "hem".

Eitherway, en dag i taget och allt det där som jag brukar säga. Och visst är det så vi måste förhålla oss till våra liv. En dag i taget... Mycket mer kan man inte göra och det handlar ju bara om att försöka göra det bästa med det man har.

På en lite mer positiv not kan jag länka ett riktigt roligt klipp jag såg idag. Enjoy...

Så merparten av dagen har spenderats i bilen och tro mig när jag säger att kommande inlägg kommer att bli ett mästerverk i form av prosa och väl vaälda ord. Om jag bara hade kommit ihåg allt jag lyckades komponera i min trötta lilla hjärna medans jag färdades från kust till kust... Så, detta inlägget kommer nog inte alls reflektera det geni jag stundtals tror att jag är utan kommer nog bara bli en kakafoni av svammel, som vanligt.

I vilket fall som helst så blir det ju lätt så att tankarna rusar när man sitter ensam i en bil timme efter timme och när hjärnan tar över vet vi alla hur det brukar sluta. Oftast aldrig bra...

Häromdagen spenderade jag lite tid med en gammal vän och efter att ha susat ner för en flygsträcka och, som vanligt, låtsas att jag var ett jetplan så ställde jag frågan: "Funderar du aldrig på vart alla småvägar längs med landningssträckorna leder? Jag menar det måste ju finnas massor med balla hemligheter ute i skogarna." Fick då till svar "Nej". Fanns inte ens en eftertanke utan "Nej" kom som om det var på beställning. Och då blev jag helt paff... Jag trodde alla funderade på sånt. Men, ju mer jag tänker på det inser jag att så inte är fallet. Och när jag tänker tillbaka på alla mina tidigare relationer så inser jag att INGEN av dom jag varit tillsammans med har haft den där "Tänk om what if kanske om för 100 år sedan" utforskande driften som jag har.

Vart finns den kvinna som självmant stannar upp och läser ett plakat fastspikat på ett gammalt hus bara för att någon, vid något tillfälle, faktiskt tog sig tid att göra plakatet och fästa det där. Och vart finns den kvinna som på en promenad kan stanna till och titta på ett nedfallet träd och fundera på allt det trädet sett innan rötterna gav vika? Och hur kommer det sig att ingen jag träffat kan se undret i att befinna sig på landet, bland vikingagravar och bara föreställa sig hur det såg ut där innan alla elledningar, vägar och hus dök upp. Vart finns den kvinna som kan skratta åt ett roligt ord, leva sig in i en låt och föreställa sig hur det hade varit att vara hjältinnan i en vacker låt, den kvinna som ser svaret på livets gåtor i ett höstlöv eller kan se Cartmans ansikte i en halväten baguette.

Finns du, hör av dig...

Så, berätta....

OK.. Så gårdagen spenderades, uppenbarligen, i ältandets tecken och även om min mörka, kreativa sida frodas i den dysterhet som kommer med allt vad krossad kärlek, förlorade vänner och avsaknaden av närhet innebär så är det i all ärligehetens namn sååååå mycket roligare att må bra.

Jag vaknade imorse och mådde bra. La mig rätt tidigt igår, sovit väldigt gott. Jag hade ingen anledning att inte må bra när jag vaknade.

Klockan har knapp slagit 00:00 och ändå är stora delar av året redan inbokade på en hiskans massa roliga event.

Jag tror inte jag känner en enda person som inte på en daglig basis säger till sig själv, och andra, att det är dags att förändra sig.

Så i alla hypade SciFi filmer pratar man hela tiden om ljusets hastighet. Och våra vänner som tror sig veta liiiite mer om allt än man själv gör proppsar för att om det bara händer kommer livet se helt annorlunda ut. Ja, det stämmer för om vi kan resa så fort skulle man kunna resa från Sverige till Usa på någon sekund men vad innebär detta för rymdresorna?

Hej vänner och god fortsättning. (För jag antar att det är det man säger)

Tjenare hej,

Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta inlägget men jag ville bara skriva av mig lite.

Det som triggade inlägget var ett par väl spenderade timmar på Facebook vilket fick mig att fundera lite på saker och ting. Vi backar...

Förr i tiden gömde man sin dagbok under sängen och svor över alla syskon som hittade den och tjuvläste men idag blottar man sin själv öppet på internet. Samtidigt som man gör just detta skriker man över hur man dagligen blir kränkt för att saker och ting delas på internet. Och där tog det stopp... Som jag sa, har inte en aning om varför jag ensa började detta inlägget.

Det var helt enkelt bättre förr. Det här förbannade internätet ställer till det mer än det är värt det. Kan jag sluta använda det? Nope... Men ändå....

Jag har lite svårt att bestämma mig för hur jag vill representera mig själv i den sociala media världen.

Facebook, twitter, blogg... Det är lite som att beställa en hamburgare eller en kopp kaffe i USA: Valen är oändliga och när man väl betat sig igenom alla frågor står man ändå där med en produkt som endast genererar en enda fråga...

Kunde jag valt annorlunda och fått en bättre produkt?

Facebook:
Fördelar är att man hela tiden kan integrera med andra, spontant hoppa in i samtal och dela med sig av sina länkar.  Nakdelen är att man gång på gång känner sig som en jävla stalker bara för att man är lite pratsjuk.

Twitter:
Fördelar är att det är allmänt accepterat att spy ur sig spontana åsikter om saker och ting på löpande band men nackdelen är att det är näst intill omöjligt att hänga med. Svårt att få en bild över vem som gör vad och varför...

Blogg:
Allt finns på ett och samma ställe. Man kan få statistik, kategorier ect men nackdelen är att man når inte ut till lika många som på t.ex Facebook eller Twitter.

Ja, jag är lite av en mediahora. Jag vill ha uppmärksamhet och jag vill ha integration men jag vill inte vara en belastning.

Så, vad väljer man... 

Och nu, när man spelar i band med, så kommer ju hela MySpace tjöret in i det hela!

What... to... do...

Jag går inte under illutionen att milljoner läser min blogg. Jag har tillgång till statistiken så jag VET att så inte är fallet men jag går heller inte under illutionen att fler kommer att läsa med tanke på hur otroligt dålig jag är på att uppdatera.

Men, jag skulle vilja spendera lite mer tid här, med er, och frågar därför vad vill ni läsa?

Vore riktigt kul om ni i kommentarerna kunde länka till ert favoritinlägg så jag får ett humm om vad det är som gör att en handfull av er kommer tillbaka. Och det vore kul att veta vad jag ska skriva om för att ni ska sprida budskapet vidare till era vänner så vi till slut hamnar på den där milljonen... Eller nått... :=)

Jag håller på att läsa en bok just nu.

En sådan där mjäkig, otroligt frustrerande bok om munkar, rosor, rosa rep och feta sumobrottare som snubblar på timglas som ligger på stigar gjorda av diamanter. Utifrån allt det där sägs jag kunna utveckla mig själv och bli en bättre person.

Jag har lite svårt för sånt här. Inte för att jag inte tror på att man kan hjälpa sig själv till ett bättre liv men mest för att det är så mycket snack och ingen låda eller vad man nu brukar säga. Men helt plötsligt kommer jag på mig själv med att minnas en incident där jag nyttjade ett mantra för att klara av, en till synes, omöjlig uppgift. Så det är väl som allt annat som är uppenbart och sunt förnuft, vi behöver bara alla påminnas ibland. Men ju mer jag läser dessto mer saker hittar jag som faktiskt "makes sense".

Så, trillar jag in någonstans där vi ses och jag med rakad skalle och oragne klänning kommer fram till dig så vet ni varför...

Vi har väl alla, vid ett eller annat tillfälle vaknat med ett ryck i en säng och för ett par korta ögonblick stirrat i taket och undrat vart i hela friden man är någonstans. Det kan hända hemma, eller på hotell eller från en soffa efter en exeptionellt bra fest. Men härom morgonen hände något jag aldrig varit med om innan. Jag tror jag vaknade med en släng av alzheimers.

Pratade med en vän häromdagen om kvalite och det ständigt återkommande mantrat "Man får vad man betalar för". Nu såg jag en annan vän på FB som hade någon åsikt om det där med och då slog det mig...

Jag anser att man får vad man betalar för och det handlar om allt. Kläder, skor, mat, tv etc etc. Vad det i praktiken betyder för mig, som HATAR att shoppa är att om jag köper ett par skor för 1000 kr så kanske dom håller 4-5 år istället för ett par skor för 150 kr som håller 1 år max.

Men, här kommer kickern, för folk som älskar att shoppa måste ju lågkvalitets produkter vara guld.

Varför köpa ett par skor för 1000 kr som håller länge när man kan köpa åtta par för samma pengar som tillsammans håller lika länge?

Think about it...

Einstein sa vid något tillfälle: “Definitionen av galenskap är att göra samma saker om och om igen och förvänta sig annorlunda resultat”. Jag kan inte annat än att känna att han vid just det ögonblicket hade mit liv i skrivande stund i åtanke när han kom på det.

Ja, jag vet... Jag är nog kanske lite sjuk på det sättet men jag tycker faktiskt det är kul att titta på andras semesterbilder. Ni vet den här förödande situationen folk hamnade i på 80-talet när dia projektorn kom fram? Det älskar jag. Tycker om att höra andra berätta om sånt som betyder mycket för dom och personligen kan jag tycka att det är för lite av den varan i vårt samhälle idag. Folk är helt enkelt inte intresserade.

Jag tror hela mitt sätt att se på det hela kommer från när jag läste boken Tisdagar med Morrie av Mitch Albom någon gång i slutet av 90-talet. Kontentan av den boken är att vi ofta har väldigt mycket att lära oss av folk omkring oss och hur dåliga vi är på att ta vara på den otroliga källa med historiska upplevelser som finns vid våra fingertoppar.

Jag har blivit adopterad av en äldre dam och hon har blivit min nya farmor (då min egna gått bort) Vi träffas och burkar äta och dricka gott och mer och mer har jag börjat intressera mig i hennes förflutna. Allt hon varit med om, hur hon fått uppleva tv, radio, bilar till viss mån, världskrig etc. Jag har även en annan äldre bekant som jag umgås en del med och fick nyligen reda på att hon var krigskorrespondent under Vietnam kriget.

Och i all ärlighetens namn, hur många av er där ute har frågat era invandrarvänner hur dom kom till Sverige och varför? Gör det någon gång. Tror nog ni kommer bli förvänade över vad dom varit med om.

Med det sagt ville jag bara säga att jag nu ger mig iväg för att insupa historien som omfamnar min vän och rekommenderar er att göra samma sak.