Obesvarad kärlek...

Hur gör man?
 
 
Hur kommer man vidare? Hur släpper man taget...?

Igen? Eller inte? Eller inlägget om valet och kvalet

Tjenare hej vänner och kamrater,

Det är ca ett hundra sexiottolv år sedan jag gjorde ett inägg här och egentligen hade jag inte för avsikt att fortsätta här inne men jag känner en skiftande trend på senare tid vad det gäller var, när och hur man delar med sig av det som händer omkring en. Eller så har det bara att göra med att det är jag som förändras. Mina tankar och funderingar fördjupas, utvecklas, isolerar sig... Jag känner bara att det finns så otroligt mycket jag vill skriva om men som jag inte vill dela på Facebook. Huvudsakligen för att det känns som att FB inte längre är ett forum för att ventilera sånt här. Det har blivit mer av ett forum för att dela med sig av roliga klipp, bilder och uppdateringar. Ett mer liberalt twitter så att säga. Plus att jag löpande känner att jag bara tröttar ut mina vänner med alla mina "inte så diskret" dolda uppdateringar om hur det konstnärliga lidandet inom mig försöker få ett utlopp om bara någon, någon enstaka person, sa... Berätta... Så jag tänkte att jag kanske skulle ta och ventilera här inne eftersom det är 100% frivilligt att läsa den galla jag spyr ut här till skillnad från FB. 

Tragiskt nog skulle jag säkerligen inte öppna mig även om någon frågade och jag vet ju varför jag mår som jag gör. Och det är inget jag kan prata med någon om men innan jag gör det kommer jag inte vidare. Snacka om:

 
Jag öppnar kranen till mitt galna sinnestillstånd ett varv i taget och lämnar er med detta inlägg i hopp om att jag samlar mig tillräckligt mycket för att reda ut den här skiten. Fast igen, finns inget att reda ut. Det kommer aldrig hända och det handlar väll mest om att komma till insikt med det är som det är. Men, misströsta ej, ventilering kommer att ske... 

Många gånger glömmer man - Eller inlägget om bristen av uppdateringar

Hej och hå i lingonskogen,
Ja då var det dags att försöka uppdatera lite. Vet egentligen inte riktigt vad jag vill skriva eller varför men ibland känner man att man måste låta fingrarna och hjärnan få prata av sig lite utan att man lägger för mycket vikt på det.

Livet är faktiskt riktigt bra just nu. Det är mycket, jämt, men det är ganska kul det med. Har börjat spela teater igen och bandet jag spelar i känns förbannat bra rent ut sagt. Jag antar att drömmen om att bli rockstjärna aldrig riktigt dör ut, oavsett hur gammal man blir. Men, varför skulle den göra det?

Handlar inte livet om att söka njutning och nöjje? Jag har så svårt för folk som kontinuerligt insisterar med att man absolut inte, under några omständligheter, kan göra något kul på t.ex veckodagarna. Då sak man jobba, sen sitta och stirra in i väggen tills man går och lägger sig. Skölj, spotta och upprepa igen nästa dag. På så sätt kan jag sakna skoltiden rätt mycket. Där var dagar bara dagar och vi gjorde alltid allt det vi ville, oavset vilken dag på veckan det var. Visst, jag vet att med ålder och allt sånt där kommer ansvar som måste omhändertas men ändå, man måste väl kunna ha lite kul under tiden.

Nåväl, nu har jag skrivit av mig och inte f*n är varken du eller jag klokare, mer informerad eller gladare för det.

Vi ses i dimman mina vänner.

Vart jag mig i världen vänder - Eller inlägget om hur jag erfar hemlängtan

Hej hej alla,

Har idag varit med om någon jag nästan skulle kunna säga att jag inte riktig känt av tidigare. För att backa bandet lite så är det viktigt att förstå att jag har under merparten av min uppväxt flyttat runt en hel del och har egentligen inga rötter på det traditionella sättet. Fick häromdagen lära mig ett uttryck som kommer väl till hands när folk frågar vart jag kommer ifrån.

"Jag är en världsmedborgare..."

Mitt kära Växjö är den plats jag bott på längst och jag antar att jag kan säga att det är Växjö som är mitt hem. Men, nu befinner jag mig på annan ort igen för första gången på rätt många år och idag slog det till.

Jag har hemlängtan...

Har dock varit sjuk ett tag nu och psyket tar ju ofta lika mycket stryk som kroppen när man känner sig svag och ynklig. Dessutom är det väldigt mycket kul planerat där "hemma" så jag antar att det bidrar till att man längtar "hem".

Eitherway, en dag i taget och allt det där som jag brukar säga. Och visst är det så vi måste förhålla oss till våra liv. En dag i taget... Mycket mer kan man inte göra och det handlar ju bara om att försöka göra det bästa med det man har.

På en lite mer positiv not kan jag länka ett riktigt roligt klipp jag såg idag. Enjoy...


Allmänt flumm - Eller inlägget om hur du vid det här laget kanske borde fundera på att klicka dig vidare till en annan hemsida.

Så merparten av dagen har spenderats i bilen och tro mig när jag säger att kommande inlägg kommer att bli ett mästerverk i form av prosa och väl vaälda ord. Om jag bara hade kommit ihåg allt jag lyckades komponera i min trötta lilla hjärna medans jag färdades från kust till kust... Så, detta inlägget kommer nog inte alls reflektera det geni jag stundtals tror att jag är utan kommer nog bara bli en kakafoni av svammel, som vanligt.

I vilket fall som helst så blir det ju lätt så att tankarna rusar när man sitter ensam i en bil timme efter timme och när hjärnan tar över vet vi alla hur det brukar sluta. Oftast aldrig bra...

Häromdagen spenderade jag lite tid med en gammal vän och efter att ha susat ner för en flygsträcka och, som vanligt, låtsas att jag var ett jetplan så ställde jag frågan: "Funderar du aldrig på vart alla småvägar längs med landningssträckorna leder? Jag menar det måste ju finnas massor med balla hemligheter ute i skogarna." Fick då till svar "Nej". Fanns inte ens en eftertanke utan "Nej" kom som om det var på beställning. Och då blev jag helt paff... Jag trodde alla funderade på sånt. Men, ju mer jag tänker på det inser jag att så inte är fallet. Och när jag tänker tillbaka på alla mina tidigare relationer så inser jag att INGEN av dom jag varit tillsammans med har haft den där "Tänk om what if kanske om för 100 år sedan" utforskande driften som jag har.

Vart finns den kvinna som självmant stannar upp och läser ett plakat fastspikat på ett gammalt hus bara för att någon, vid något tillfälle, faktiskt tog sig tid att göra plakatet och fästa det där. Och vart finns den kvinna som på en promenad kan stanna till och titta på ett nedfallet träd och fundera på allt det trädet sett innan rötterna gav vika? Och hur kommer det sig att ingen jag träffat kan se undret i att befinna sig på landet, bland vikingagravar och bara föreställa sig hur det såg ut där innan alla elledningar, vägar och hus dök upp. Vart finns den kvinna som kan skratta åt ett roligt ord, leva sig in i en låt och föreställa sig hur det hade varit att vara hjältinnan i en vacker låt, den kvinna som ser svaret på livets gåtor i ett höstlöv eller kan se Cartmans ansikte i en halväten baguette.

Finns du, hör av dig...


Så, berätta....


Sluta fjant - Eller inlägger om att man kanske borde se framåt istället.

OK.. Så gårdagen spenderades, uppenbarligen, i ältandets tecken och även om min mörka, kreativa sida frodas i den dysterhet som kommer med allt vad krossad kärlek, förlorade vänner och avsaknaden av närhet innebär så är det i all ärligehetens namn sååååå mycket roligare att må bra.

Så, med det sagt. Dags att blicka framåt. Året har så otroligt mycket framför sig så det finns ingen anledning att deppa.

Vart tar man vägen - Eller inlägget om hur om jag var min egna vän hade jag sparkat min egna röv för att jag är så jävla patetisk

Jag vaknade imorse och mådde bra. La mig rätt tidigt igår, sovit väldigt gott. Jag hade ingen anledning att inte må bra när jag vaknade.

Men sen händer det...

Låt mig bara backa lite. Jag sparkar redan mig själv i röven för att jag är så jävla patetisk och lam och egentligen vet jag inte varför jag skriver om detta över huvud taget men någonstans inom mig finns det en liten jävel som envisas med att gnälla och tycka synd om sig själv och för att jag inte ska explodera, gå under, så tillfredställer jag den tjatande lilla tölpen och skriver ändå. Var på väg att gång på gång ojja mig på FB men kände att jag inte ville påtvinga folk något så jag väljer att skriva här istället. I min lilla fristad där ingen blir påtvingad vad jag skriver utan du, ni, som tagit er hit faktiskt gjort ett aktivt val att se vad som händer i min lilla skokartong till liv.

Jag har upp och ner perioder. Oftast brukar det inte märkas offentligt men när jag kommer hem, och dörren stängs och sluter sig bakom mig så ter det sig betydligt tydligare. Jag brukar säga att jag älskar lika passionerat som jag sörjer och det ligger något i det. Jag är en väldigt positiv och glad människa. Gillar att prata med folk och umgås men på samma sätt som jag njuter av allt det där får jag en klump i magen när det helt plötsligt inte går som jag vill. Nu menar jag inte att jag blir som en tjurig femåring om jag inte får som jag vill men när folk helt plötsligt slutar höra av sig blir jag orolig. Vad hände? Varför slutade kontakten? Var det JAG som sa eller gjorde något fel? Nu tror jag inte för en sekund att de underbara människor jag omger mig med i verkligheten och digitalt medvetet undviker mig eller slutar svara på meddelanden för att få mig att må så här men ibland känner man sig bara besvärlig. Man känner sig påträngande och då kan man inte annat än att backa undan när folk drar sig tillbaka. Önskade bara att man visste...

I vilket fall som helst så känner jag just nu att jag inte orkar gå tillbaka till anledningen till att jag skriver detta. Känner redan hur jag borde slita in mig själv i en garderob eller liknande och bara slå och slå tills jag slutar tycka synd om mig själv.

Vad är det för fel på mig?


Man ska njuta, leva och leka och jag försöker verkligen.

Jag gör det men det är inte alltid så lätt när man känner sig ensam och övergiven.

Bortkastad och glömd...

Blir det ett bra år - Eller inlägget om Ja, det blir det.

Klockan har knapp slagit 00:00 och ändå är stora delar av året redan inbokade på en hiskans massa roliga event.

Melodifestivalen, Bandit Rock Awards, Pearl Jam, Hultsfred, köra kust till kust i USA...

Och då har vi bara kommit fram till sommaren. Är så galet taggat då det bara skriker om det.

Sen vankas det en spännande ändring jobbmässigt men det får jag återkomma om.

Ha det fint.

Förändringens tid - Eller inlägget om hur Företaget Jag sakta men säkert tappar mark.

Jag tror inte jag känner en enda person som inte på en daglig basis säger till sig själv, och andra, att det är dags att förändra sig.

"Jag ska gå ner i vikt."
"Jag ska sluta röka/pöka/kröka."
"Jag ska börja hålla ordning hemma."
"Jag ska välja mina vänner och relationer bättre..."


Jag är inget undantag.


Varje... dag...


Så fort lamporna slocknar och huvudet stänger av för att sova sätter hjärnverksamheten igång och så ligger man omedvetet och gnisslar tänder och förbannar sig själv över att man inte har bättre självdisciplin.


Men, tänker man... Imorgon. Då... Då är det dags.


Och så kommer morgondagen och lik förbannat skjuter man på det igen, och igen, och igen, och igen...


Var kan man köpa lite disciplin på burk???

Ljusets hastighet - Eller inlägget om We're not going anywhere

Så i alla hypade SciFi filmer pratar man hela tiden om ljusets hastighet. Och våra vänner som tror sig veta liiiite mer om allt än man själv gör proppsar för att om det bara händer kommer livet se helt annorlunda ut. Ja, det stämmer för om vi kan resa så fort skulle man kunna resa från Sverige till Usa på någon sekund men vad innebär detta för rymdresorna?

OM vi kommer fram till hur vi ska resa så hiskeligt snabbt så skulle det fortfarande ta 2.5 milljoner år att ta oss till den närmaste galaxen.


Really?


Så, vi måste med andra ord uppfinna något som är tokigt mycket snabbare men om vi reser fortare än ljuset, blir det inte som att resa i tiden då? Vilket i praktien innebär att om jag ska dricka te med Iga-ich.anugga på planeten Baranigattaranaga, som för övrigt ligger i närmsta galaxen, så skulle jag ju konstant dyka upp några milljoner år innan det var dags?

Va fan...

Allmänt - Eller inlägget om hur jag bara behövde skriva av mig lite.

Hej vänner och god fortsättning. (För jag antar att det är det man säger)

Vad jag dock inte riktigt förstår är varför man i dessa dagar envisas med att säga God fortsättning. Är det inte något man borde säga varje dag i så fall? Grattis, du tog dig igenom en dag till. Du mördade ingen, du är fortfarande friskt och priset på kycklingfilé har inte gått upp överdrivet mycket. God.. fortsättning... Jag vet inte men det känns bara som att man borde värdera alla dagar lika mycket.


Vilket osäkt får mig att tänka på födelsedagar. Varfär grattulera någon för att dom ploppade ur en vagina för x anta år sedan. Bra jobbat? Nja, jag är mer för att grattulera folk på deras Överlevnadsdagar. Grattis till att du klarade ett år till. DET om något borde väl vara värt att fira? Vad vet jag...


Now in other news...


*Crickets chirping in the background...*


Fuck it, har nog inte så mycket mer att säga just nu. Eller jo, men... Nej...


För er som missat det, haka gärna på den allt mer växande trenden, dvs gilla och lyssna på "mina" band.


LIKE nr 100 på FB sidan kommer få en sjukt fin present.
KLK på Facebook: https://www.facebook.com/pages/KLK/207178676016352
KLK på Youtube: http://www.youtube.com/user/KinkyLaneyKoff


och


LIKE nr 20 på FB sidan resulterar i släpp av en låt till.
Traitors Curse på Facebook: https://www.facebook.com/pages/Traitors-Curse/133448396768959
Traitors Curse på Youtube: http://www.youtube.com/user/TraitorsCurse

Vi blottar vår själ

Tjenare hej,

Vet egentligen inte vad jag vill säga med detta inlägget men jag ville bara skriva av mig lite.

Det som triggade inlägget var ett par väl spenderade timmar på Facebook vilket fick mig att fundera lite på saker och ting. Vi backar...

Förr i tiden gömde man sin dagbok under sängen och svor över alla syskon som hittade den och tjuvläste men idag blottar man sin själv öppet på internet. Samtidigt som man gör just detta skriker man över hur man dagligen blir kränkt för att saker och ting delas på internet. Och där tog det stopp... Som jag sa, har inte en aning om varför jag ensa började detta inlägget.

Det var helt enkelt bättre förr. Det här förbannade internätet ställer till det mer än det är värt det. Kan jag sluta använda det? Nope... Men ändå....

Fablittra - Eller inlägget om Facebook, Blogga, Twittra

Jag har lite svårt att bestämma mig för hur jag vill representera mig själv i den sociala media världen.

Facebook, twitter, blogg... Det är lite som att beställa en hamburgare eller en kopp kaffe i USA: Valen är oändliga och när man väl betat sig igenom alla frågor står man ändå där med en produkt som endast genererar en enda fråga...

Kunde jag valt annorlunda och fått en bättre produkt?

Facebook:
Fördelar är att man hela tiden kan integrera med andra, spontant hoppa in i samtal och dela med sig av sina länkar.  Nakdelen är att man gång på gång känner sig som en jävla stalker bara för att man är lite pratsjuk.

Twitter:
Fördelar är att det är allmänt accepterat att spy ur sig spontana åsikter om saker och ting på löpande band men nackdelen är att det är näst intill omöjligt att hänga med. Svårt att få en bild över vem som gör vad och varför...

Blogg:
Allt finns på ett och samma ställe. Man kan få statistik, kategorier ect men nackdelen är att man når inte ut till lika många som på t.ex Facebook eller Twitter.

Ja, jag är lite av en mediahora. Jag vill ha uppmärksamhet och jag vill ha integration men jag vill inte vara en belastning.

Så, vad väljer man... 

Och nu, när man spelar i band med, så kommer ju hela MySpace tjöret in i det hela!

What... to... do...

Vad vill ni läsa? - Eller inlägget om hur Fraggelberg omdefinierar sig själv...

Jag går inte under illutionen att milljoner läser min blogg. Jag har tillgång till statistiken så jag VET att så inte är fallet men jag går heller inte under illutionen att fler kommer att läsa med tanke på hur otroligt dålig jag är på att uppdatera.

Men, jag skulle vilja spendera lite mer tid här, med er, och frågar därför vad vill ni läsa?

Vore riktigt kul om ni i kommentarerna kunde länka till ert favoritinlägg så jag får ett humm om vad det är som gör att en handfull av er kommer tillbaka. Och det vore kul att veta vad jag ska skriva om för att ni ska sprida budskapet vidare till era vänner så vi till slut hamnar på den där milljonen... Eller nått... :=)

Mantra

Jag håller på att läsa en bok just nu.

En sådan där mjäkig, otroligt frustrerande bok om munkar, rosor, rosa rep och feta sumobrottare som snubblar på timglas som ligger på stigar gjorda av diamanter. Utifrån allt det där sägs jag kunna utveckla mig själv och bli en bättre person.

Jag har lite svårt för sånt här. Inte för att jag inte tror på att man kan hjälpa sig själv till ett bättre liv men mest för att det är så mycket snack och ingen låda eller vad man nu brukar säga. Men helt plötsligt kommer jag på mig själv med att minnas en incident där jag nyttjade ett mantra för att klara av, en till synes, omöjlig uppgift. Så det är väl som allt annat som är uppenbart och sunt förnuft, vi behöver bara alla påminnas ibland. Men ju mer jag läser dessto mer saker hittar jag som faktiskt "makes sense".

Så, trillar jag in någonstans där vi ses och jag med rakad skalle och oragne klänning kommer fram till dig så vet ni varför...

God morgon - Eller inlägget om hur jag förlorade min identitet

Vi har väl alla, vid ett eller annat tillfälle vaknat med ett ryck i en säng och för ett par korta ögonblick stirrat i taket och undrat vart i hela friden man är någonstans. Det kan hända hemma, eller på hotell eller från en soffa efter en exeptionellt bra fest. Men härom morgonen hände något jag aldrig varit med om innan. Jag tror jag vaknade med en släng av alzheimers.

Jag öppnade ögonen och kände den där familjära kännslan av förvirrning men i detta fallet handlade det om att jag inte visste vem JAG var. Kände igen rummet jag vaknade i men kunde för mitt liv inte komma ihåg vem jag var. Vilka mål i livet jag hade, vilken personlighet jag hade, vart jag jobbade, hur jag bodde, hur min familjesituation såg ut.


Måste säga att även om det bara varade ett par sekunder så var det ytterst obehagligt.

Shoppa ofta eller sällan - Eller inlägget om Excel Sell Good Bye Buy

Pratade med en vän häromdagen om kvalite och det ständigt återkommande mantrat "Man får vad man betalar för". Nu såg jag en annan vän på FB som hade någon åsikt om det där med och då slog det mig...

Jag anser att man får vad man betalar för och det handlar om allt. Kläder, skor, mat, tv etc etc. Vad det i praktiken betyder för mig, som HATAR att shoppa är att om jag köper ett par skor för 1000 kr så kanske dom håller 4-5 år istället för ett par skor för 150 kr som håller 1 år max.

Men, här kommer kickern, för folk som älskar att shoppa måste ju lågkvalitets produkter vara guld.

Varför köpa ett par skor för 1000 kr som håller länge när man kan köpa åtta par för samma pengar som tillsammans håller lika länge?

Think about it...


Vem vet - Eller inlägget om hur jag absolut inte vet

Einstein sa vid något tillfälle: “Definitionen av galenskap är att göra samma saker om och om igen och förvänta sig annorlunda resultat”. Jag kan inte annat än att känna att han vid just det ögonblicket hade mit liv i skrivande stund i åtanke när han kom på det.


Vad vet vi om våra vänner - Eller inlägget om hur jag faktiskt tycker det är kul att titta på dina semesterbilder

Ja, jag vet... Jag är nog kanske lite sjuk på det sättet men jag tycker faktiskt det är kul att titta på andras semesterbilder. Ni vet den här förödande situationen folk hamnade i på 80-talet när dia projektorn kom fram? Det älskar jag. Tycker om att höra andra berätta om sånt som betyder mycket för dom och personligen kan jag tycka att det är för lite av den varan i vårt samhälle idag. Folk är helt enkelt inte intresserade.

Jag tror hela mitt sätt att se på det hela kommer från när jag läste boken Tisdagar med Morrie av Mitch Albom någon gång i slutet av 90-talet. Kontentan av den boken är att vi ofta har väldigt mycket att lära oss av folk omkring oss och hur dåliga vi är på att ta vara på den otroliga källa med historiska upplevelser som finns vid våra fingertoppar.

Jag har blivit adopterad av en äldre dam och hon har blivit min nya farmor (då min egna gått bort) Vi träffas och burkar äta och dricka gott och mer och mer har jag börjat intressera mig i hennes förflutna. Allt hon varit med om, hur hon fått uppleva tv, radio, bilar till viss mån, världskrig etc. Jag har även en annan äldre bekant som jag umgås en del med och fick nyligen reda på att hon var krigskorrespondent under Vietnam kriget.

Och i all ärlighetens namn, hur många av er där ute har frågat era invandrarvänner hur dom kom till Sverige och varför? Gör det någon gång. Tror nog ni kommer bli förvänade över vad dom varit med om.

Med det sagt ville jag bara säga att jag nu ger mig iväg för att insupa historien som omfamnar min vän och rekommenderar er att göra samma sak.

Drömar om skuld - Eller inlägget om hur jag lyckades ta en riktig sovmorgon

Herregud... Den här natten har varit heeeeelt sjuk...

1. I min dröm kommer en kompis till mig för att säga adjö. Har inte träffat henne på länge och av någon anledning så har vår vänskap hamnat på is. I vilket fall som helst så berättar hon att hon fått jobb i Örebro och nu ska flytta dig. Jag frågar hur hon ska ta sig dit vartpå hon informerar om att hon tänker simma... Så det var väl inte så konstigt men jag tyckte inte om att hon skulle simma själv så jag tog på min flygdräckt com har 6 st små motorer på bröstet som gör att jag kan flyga brevid henne medans hon simmar.



2. Det visar sig sen att min far tydligen varit involverad i någon pensionssparbluffmakeri sedan 80-talet och nu har han åkt dit. Polisen som arresterar tycker dock det är bättre om dom tar mig av någon anledning och sätter bojjor på mig. Problemet är att bojjorna är gjorda av porslin och går sönder så dom ber mig hålla ihop händerna och så lägger dom bara en jacka över för att det ska se ut som att jag är fast. Dom ber mig även vänligt men bestämt att svära åt pressen när jag kommer ut så att det blir lite mer spännande. Dom konfiskerar datorn för mig och jag inser att om inget annat så åker jag dit för piratkopiering. Telefonen får jag behålla men vart jag än befinner mig så lyckas dom spärra signalen så varken telefon eller internet funkar. När jag väl blir släppt så blir jag hemkörd till vår trailerpark där hela familjen bor.

Jag längtar, VERKLIGEN, till den dag man kan spela in drömmar. Vill SE vad det är jag håller på med om nätterna...


Tidigare inlägg
RSS 2.0