Varför låter vi oss behandlas som vi gör - Eller inlägget om det slängda tetrapacket som krävde en armé

Jag är en person som gärna vill att alla ska må bra. Och jag försöker hjälpa folk på traven genom att lyssna, komma med råd och vara en allmänt bra människa. Och det funkar rätt bra. Men när man blir den där personen som folk gärna öppnar sig för så kommer man till en punkt i sitt liv när man upptäcker att man har väldigt mycket med sig i sin livsryggsäck för att man helt plötsligt ska stanna upp och ifrågasätta om man ska ringa armén nästa gång det är dags att slänga ett mjölkpaket.

 

Nu inser jag att troligen ingen har en blekaste aning om vad jag pratar om så låt mig backa lite...

 

Senaste veckorna har jag haft fördelen att få prata med rätt många olika personer vad det gäller förlorad kärlek, obesvarad kärlek och saknaden av kärlek över lag. Ni som läser min blogg regelbundet, eller känner mig IRL vet att min tro på evig kärlek har försvunnit ut genom dörren som en skamsen katt som just pissade på mattan för läääänge sedan. Det betyder inte att jag gett upp på kärlek, för det har jag inte.  Jag är konstant kär kan jag säga. Det finns alltid folk omkring mig som jag är helt otroligt förälskad i men det är inte riktigt på samma sätt. Och jag tror fortfarande inte på evig kärlek. I dagens samhälle finns den helt enkelt inte. Men, det ä min högst personliga åsikt och absolut inget jag försöker pracka på folk när dom ber mig om råd. Jag försöker luska ut vad personen i fråga VERKLIGEN känner och utifrån det försöker jag ge råd som passar just för den personen.

 

Men någon som varig genomgående på sista tiden är att alla jag pratat med hela tiden återkopplar till tidigare relationer som skadat dom. Personer som innan har behandlat en illa och av den anledningen är den aktuella relationen, eller icke-relationen, lidande. När jag började se detta mönster så började jag fundera på varför vi låter oss själv bli behandlade på det sättet. Ett sätt som gör att vi blir bittra, misstänksamma och allmänt osäkra på om vi är beredda att ge den där underbara killen, eller tjejen, en ärlig chans.

 

Varför tillåter vi oss att bli behandlade som en slit- och slängvara?

 

Och följdfrågan är varför vi håller i den där förödande känslan av att bli illa behandlad nästa gång vi träffar någon. Jag försöker själv att möta nya relationer med öppna ögon. Visst, jag är en naiv jävel som gång på gång blir sårad men jag måste någonstans innerst inne ändå tro på att en ny relation är en ny start. Men jag har själv varit i situationer där jag blir behandlad på ett visst sätt bara för att min partner har en tidigare relation som skadat en. Jag inser att vi alla drar från tidigare erfarenheter och skapar en personlighet utifrån det men är det verkligen rättvist att bemöta en ny person med fördomar om att den personen kommer dricka för mycket, slå en, vara otrogen eller bara vara allmänt elak bara för att din tidigare partner var det? Varför låter vi oss kasseras som ett tomt mjölkpaket och varför behåller vi känslan av att vara oälskade, ovälkomna och icke önskvärda...

 

Tillbaka till mitt mjölkpaket

 

Om alla tetrapack vi slänger utan en tanke på konsekvenserna skulle minnas känslan av att bli ursköljd, tillknycklad och slängd så hade varje liter mjölk idag haft ett agg mot mänskligheten som hade resulterat att vi hade behövt svenska elitsoldater i köket varje gång det blev dags att slänga ett mjölkpaket.

 

Jag vet att det inte är lätt att börja om. Och jag vet att det är svårt att blotta sin själ om och om igen men jag lämnar er idag med samma råd jag gav en älskad, underbar och fantastisk vän häromdagen.

 

Kärlek är att vilja någons positiva utveckling

 

I mitt vardagsrum finns ovan mantra etsad på väggen och jag tror verkligen på det. Och som ni alla hört innan så är det ju så att om vi inte älskar oss själva kommer ingen annan kunna göra det heller. Så om ni älskar er själva, ställe er då frågan, kommer mitt val just nu att generera en positiv utveckling för mig?

 

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0