Så för en jivvla massa år sedan föddes jag och om vi snabbspolar fram till idag så har det väl hänt en hel del skulle jag kunna tänka mig. Jag vet inte riktigt varför jag ens skriver en sådan inledning men jag kan väl kanske känna att det innerst inne handlar om att fånga din uppmärksam het så "HEY!!! Do I have your ATTENTION????!?!?!?"

För att återgå till inlägget. Jag var i Stockholm häromdagen och TROTS min allierade själar i "The holy sanctity of the resounding DOOOOON'T" så lyckades jag inte riktigt hålla mig borta från "The object of my Don't-ness".

Jag kanske ska backa lite...

Förra året träffade jag kvinnan som ensam lyckades införa tro om kärlek, tro om evigt liv ihop och tro om att grundläggande värderingar så som respekt, ärlighet och kärlek faktiskt kunde existera mellan män och kvinnor. Ni som känner mig IRL och ni som läser bloggen vet att jag innan, och speciellt efter, har en ganska bitter syn på hela relationsbiten. Jag tror fortfarande inte att män och kvinnor är ämnade att leva ihop och om någon fick mig att inse det så var det hon. (Red. anm. Till alla er nykära par där ute som precis skaffat barn, villa, bil, vovve eller lägenhet ihop som med ett fnys på läpparna nu säger till er själva att NI minsann kommer att klara er vill jag bara säga följande. Jag ifrågasätter inte det men kom tillbaka om 5 år. Alternativt, kolla runt i er omgivning och se hur många omkring er som är tillsammans med någon dom träffade för länge sedan.

Skit samma, detta handlar inte om er, det handlar om mig…

Så i vilket fall som helst så har jag grubblat mycket på henne på sista tiden och jag kände att jag var tvungen att sätta mina trångsynta åsikter åt sidan. Förlåt och gå vidare och allt vad det nu heter. Säg att det är ok att hennes osäkerhet och rädsla för kärlek rättfärdigade hennes beteende och hug tag i henne. Säg att du fortfarande älskar henne och att du är beredd att göra ett nytt försök. Från scratch. Från början…

Vi träffades och grubblade hela tiden på hur jag skulle säga till henne att jag ville försöka igen. Jag funderade på hur jag skulle få henne till just den där stolen där jag tänkte ta hennes hand, smeka den lite försynt och säga att hon aldrig lämnat mitt hjärta trots att hon krossade det. (Ni här ju själva hur jävla patetiskt det hela låter) Men så hände något. Jag behöver inte gå in i detalj men på skämt så sa jag till henne att det var bra att hon inte var så underbar och gjorde det hon gjorde så att jag inte behövde fundera på om jag hade klarat 60 år mitt liv med henne… Och då slog det mig… Jag hade inte klarat 60 år av mitt liv med henne. Jag kan inte vara med någon som inte tycker jag är det mest intressante, underbar och spännande som hänt. På precis samma sätt som jag inte kan vara med någon som jag inte känner likadant för. Om din berättelse om hur du köpte sparris till extrapris för mig inte är det mest otroliga som hänt hela dagen så är det inte rätt. Varje andetag du tar, varje liten rörelse du gör och varje steg du tar ska vara som att se dom sista 5 minuterna av en film som du VET har en uppföljare.

Eitherway… Vad kom jag fram till? Jag må ha dykt upp för att vinna henne tillbaka men jag gick därifrån och insåg att jag aldrig skulle kunna leva med henne. Och det gjorde mig med ledsen än jag varit innan. Tänk er själva att favoritpizzan, den där runda härliga lilla degklumpen som man längtar efter helt plötsligt inte alls är så bra som du trodde, och ingen annan pizza finns där för att fylla tomrummet från din favorit… Då blir det ganska tråkigt att käka pizza. Och på samma sätt blev allt väldigt tråkigt just nu.

Kan inte sakna henne för jag vet att vi inte kan vara ihop och kan inte älska henne för jag VET att vi inte kan vara ihop. Vart projicerar man de känslorna? Vart lägger man kärleken och hatet, ångesten och längtan? Jag vet att jag bara svamlar men jag går inte under illusionen att ni hade förväntat er något annat.