Idag rapporteras det om att Arvikafestivalen går i konkurs och således inte kommer att genomföra sin festival i år. Det är nästan på dagen 1 år sedan vi fick samma tragiska besked från Hultsfredsfestivalen och det är inte utan att jag själv blir lite ledsen trots att Arvika aldrig varit en festival som lockat, eller som jag ens varit på. Men jag minns hur jag själv sjönk ner i stolen, hur allt blev tomt för ett ögonblick och hur jag sakta började inse att mitt älskade Hultsfred inte skulle bli av. Jag lider med andra ord med de stackare som för 20 gången, eller första gången skulle få uppleva njutningen av att stå och skråla i takt med tusentals människor medans solen brände deras nackar och sakta men säkert värmde den medtagna ölen till odrickbara temperaturer.

Ville bara skicka upp ett par bilder med. Eller egentligen bara två st. En man var en hjälte som gav mig 50 kr till en öl efter att jag hade klagat på att man inte kunde betala med kort. Den andra var en tokigt söt tjej jag träffade i kön till toaletten som hade en galet snygg tatuering.

Vänner, vänner, vänner...



1. Trodde upp tills 2 timmar innan konserten att det var på Globen. Enda anledningen till att jag insåg att så inte var fallet var att jag hämtade en polare på jobbet som ligger vägg i vägg med Stadium. FAIL!!!

Det finns vissa dagar som man vaknar och känner att ingen hade saknat en om man somnade om och aldrig vaknade igen. Men detta är inte en sådan dag. Detta är en dag i raka motsatsen.

Jag försöker alltid se det positiva i saker och ting. Kanske inte alltid för att jag verkligen ser det positiva i det som händer eller sker men för att jag har en djupt rotad empatisk känsla som gör att jag alltid, när det är tungt, relaterar till hur andra har det. Och jag kan lova att även om din kollega just köpte en Ford Mustang och du är sotis på honom så finns det ett, eller ett par barn, i Afrika som är avundsjuk på att du har tillgång till rent vatten mindre än 10 meter från vilken given punkt som helst.

Jag vet att jag tar upp det här om och om igen men jag tycker faktiskt att det är en viktigt punkt att belysa. Vad som än händer, fråga dig om någon dog. Fråga dig själv om du är frisk, om du har folk omkring dig som älskar dig. På vilken månplanet kan en trasig bil, en dyr elräkning eller mat som blir dålig innan bäst före datumet vara värre?

Men, det är inte det jag ska skriva om. Jag tänkte bara stolpa ner lite varför livet är så jävla bra just nu.

-          Jag har underbara vänner

-          Jag har en Isbjörn

-          Jag ska se Foo Fighters imorgon

-          Jag får hämta min bil som varit kaputt ett tag nu

-          Nästa vecka är det KICK FAKKING ASS PEPP med en god vän på Iron Maiden

-          Jag vet att jag är älskad

-          Jag har ett jobb som jag trivs med

-          Till och från skiner solen

-          Webcamen på msn funkade mycket bättre efter en omstart

-          Det finns kvadrilljoner människor där ute som jag fortfarande inte träffat

-          Jag lever, jag mår bra, har underbar barn och underbar föräldrar

-          Min stortå är inte deformerad

-          Jag upptäcker dagligen musik som får mig att bli glad.

-          Ännu en gång, jag älskar mina vänner och allt de får mig att känna.

-          Sa jag att jag har en isbjörn?

Då sitter man på tåget igen på väg hem. Måste säga att trots att denna visiten var väldigt kort så blir jag mer och mer kär i Stockholm. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det finns något spännande i luften hela tiden. Allt folk omkring en, kaoset, havet, knäppskallarna och det vackra folket.  Har lite vänner i storstan, samt folk man känner väldigt ytligt via internet och jag kommer på mig själv med att söka blick med alla som springer förbi i hopp om att träffa någon av er. Ännu så länge har det inte gett utslag men jag ger inte upp och på onsdag blir det nya vandringar och nya sökningar.

Då vankas det sköööön rock i form av Foo Fighters, Band of Horses och Biffy Clyro. En fördel med att gå på så mycket konserter och festivaler som jag gör är att man ofta får vara med ett band från uppstart. Biffy Clyro såg jag för ett par år sedan på någon obskyr liten scen rätt långt bort från Hawaii och Pampas och jag minns det ännu som en av dom  bättre showerna jag sett. Nu står dom på samma scen som Foo Fighters. Helt galet kul.

Näast vecka blir det fett med rock då jag och en god vän åker upp till Iron Maiden. Det kommer bli helt galet bra. Har gillat Maiden väldigt länge och växte upp med deras harmonier och otroliga sång men aldrig sett dem live. Nu är det dock dags. FAKKING ROCK ON!!!!!

Bara som ett tecken på min oförmåga att lära mig av mina egna, ooootroooligt välgrundade råd, så kan jag informera om att jag nyss just kom på mig själv med att fundera på hur jag skulle fördriva tiden. Kan bli så trött på mig själv ibland…

Just det här rådet är ju inte så farligt att neka sig själv då det bara handlar om min egna personliga utveckling som person men det finns ju så mycket annat jag gärna rådar i som jag borde lyssna på. Men jag har faktiskt blivit lite bättre på senare tid. Men, man kommer väl aldrig bli så duktig som man själv vill vara.

Jag har startat en hjälp till självhjälpgrupp på Facebook som heter ”The holy sanctity of the resounding DOOOOON'T”. Det går i grund och botten ut på att nära och kära, och även främlingar, har en plats att be om ett Dooooooooon’t. Syftet är att när vi känner oss frestade att göra sådant vi VET vi inte borde, primärt söka kontakt med ex som krossat våra hjärtan så kan man gå in, be om ett Dooooon’t och förhoppningsvis få ett, eller fler. Ju fler vi är dessto större genomslag så skutta in och joina för bövelen.

Så vad gör man för att få tiden att gå? Min fråga är dock VARFÖR gör vi saker för att få tiden att gå? Jag har väldigt mycket åsikter om saker och ting och även om jag i min starkaste  tro anser att mina funderingar och visdoms ord faktiskt är värda att höra så är jag nog den som står först i kön över att inte lyssna på mina egna ord. 

Som nu… Hur ska jag fördriva tiden tills jag kommer fram. Som igår, hur ska jag fördriva dagen tills jag ska börja min resa. Vi verkar ständigt vara på jakt efter nästa grej. Ständigt väntades på att nästa sak ska börja istället för att försöka befinna oss i nuet. Befinna oss här och nu.

Så när jag själv,  för ett par minuter sedan tänkte till mig själv, hur ska jag fördriva två timmar så kände jag att det här faktiskt är ett problem. Inte ett världsligt problem men ett själsligt. Vi spenderar våra dagar med att schasa bort timmarna medan vi spenderar resten av våra liv med att jaga de få som finns kvar. Det är synd att man inte kan lägga oönskad tid i en liten påse och plocka fram dom på ålderns höst när vi behöver dom som mest. Fast o andra sidan, bara genom att skriva att tid vi har kan vara oönskad gör att jag inte förtjänar att ha dom timmarna till godo.

Med det sagt, försök ta vara på tiden istället. Ring en vän du inte pratat med på länge, blogga, skriv, ta en promenad, läs en bok.. Ja, detta är också sätt att fördriva tiden på men då har man åtminstone fått ut något av det. En dag kommer en promenad vara så långt bortom greppbarheten att du kommer ångra alla gånger du inte gav dig ut.

 

 

OJ oj oj vad länge sedan det var jag bloggade. Känns det som i alla fall men jo, det är nog ett tag sedan. Men, jag är inte mycket för hela ”Idag gjorde jag ditten datten” bloggande utan jag vill gärna att det ska finnas något djup i det jag skriver, även om många av mina inlägg är rena rappakaljan. Men, för mig finns det en innebörd så det så.

Nåväl, vad ska dagens rusande attack handla om då? Ja ni, inte en aning men jag sitter just nu på ett tåg och har verkligen inget annat för mig så jag tänkte att jag kunde ta tiden till att göra något kreativt.  På tal om kreativitet så vill jag verkligen slå ett slag för nedan föreläsning. Den är 20 minuter lång men om du, som jag, är av det skapande släktet så var det en helt underbar föreläsning. Så ta er gärna tid att kolla in den.

Jag måste även på passa på att delge min dröm jag hade i natt som var helt bizarr. Jag kan ibland inte ens börja förstå hur hjärnan funkar. Vart kommer alla konstiga idéer? Hur kan, vad som många gånger är en fullt normal hjärna, drömma om saker som vi gör? Vad är det för muterad gen i våra själar som skapar dessa hav av orimlighet och konstigheter? I min dröm befann jag mig i ett bostadsområde. Hela huset ägdes av en otroligt vacker kvinna (Tänker inte säga vem för då får hon bara storhetsvansinne) som hade lite konstiga idéer för sig. I detta fall hade man byggt hela hyreshuset med ett lager choklad mellan inne- och ytterväggen. Som ett resultat av detta så hade alla som bodde i huset betalat lite för mycket, med tanke på att man inte hade gjort avdrag för de cm choklad som tog upp utrymme. Så när chokladen väl smälte så tyckte den här kvinnan att hon skulle göra rätt för sig så hon skänkte motsvarande totalyta till den som flyttade in först i hyreshuset. 8,543 kvm grästomt. Fullkomligt normalt…

Nåväl, när jag vaknar efter en sådan dröm så kan jag inte annat än längta till den dag vi faktiskt uppfinner en maskin som kan spela in drömmar. Kan ni ens börja föreställa er hur det kommer att påverka det artistiska skapandet? Filmer, tavlo, fotografier, musik… Vi kommer att bli överkörda av en ny era av surrealistiska intryck som kommer att ställa allt på sin gräns. Men, ingen längtar mer än jag. Bring it on…

Har även bestämt mig för att sluta titta på romantiska komedier. Så det så.

 

Jahap, då var det ett tag sedan man skrev här inne och jag kände att man kanske skulle göra sin närhet känd igen genom att skrifta ner ett par rader. Befinner mig idag i någon form av konstig kvasi-känsla som är svår att beskriva. Vill vara lycklig men käner mig som att jag har något sorgset som gror inom mig. Konstigt värre är det för jag har det faktiskt riktigt bra just nu. Tror jag i alla fall... GAAAAAAAAAAAAH ni ser!!!

Ja, det är härligt med vuxna som kliver upp till plattan och tar hand om barnen men seriöst, vad fick den här människan att få tanken att det första man borde göra är att filma allt???

Jag är en person som gärna vill att alla ska må bra. Och jag försöker hjälpa folk på traven genom att lyssna, komma med råd och vara en allmänt bra människa. Och det funkar rätt bra. Men när man blir den där personen som folk gärna öppnar sig för så kommer man till en punkt i sitt liv när man upptäcker att man har väldigt mycket med sig i sin livsryggsäck för att man helt plötsligt ska stanna upp och ifrågasätta om man ska ringa armén nästa gång det är dags att slänga ett mjölkpaket.

 

Nu inser jag att troligen ingen har en blekaste aning om vad jag pratar om så låt mig backa lite...

 

Senaste veckorna har jag haft fördelen att få prata med rätt många olika personer vad det gäller förlorad kärlek, obesvarad kärlek och saknaden av kärlek över lag. Ni som läser min blogg regelbundet, eller känner mig IRL vet att min tro på evig kärlek har försvunnit ut genom dörren som en skamsen katt som just pissade på mattan för läääänge sedan. Det betyder inte att jag gett upp på kärlek, för det har jag inte.  Jag är konstant kär kan jag säga. Det finns alltid folk omkring mig som jag är helt otroligt förälskad i men det är inte riktigt på samma sätt. Och jag tror fortfarande inte på evig kärlek. I dagens samhälle finns den helt enkelt inte. Men, det ä min högst personliga åsikt och absolut inget jag försöker pracka på folk när dom ber mig om råd. Jag försöker luska ut vad personen i fråga VERKLIGEN känner och utifrån det försöker jag ge råd som passar just för den personen.

 

Men någon som varig genomgående på sista tiden är att alla jag pratat med hela tiden återkopplar till tidigare relationer som skadat dom. Personer som innan har behandlat en illa och av den anledningen är den aktuella relationen, eller icke-relationen, lidande. När jag började se detta mönster så började jag fundera på varför vi låter oss själv bli behandlade på det sättet. Ett sätt som gör att vi blir bittra, misstänksamma och allmänt osäkra på om vi är beredda att ge den där underbara killen, eller tjejen, en ärlig chans.

 

Varför tillåter vi oss att bli behandlade som en slit- och slängvara?

 

Och följdfrågan är varför vi håller i den där förödande känslan av att bli illa behandlad nästa gång vi träffar någon. Jag försöker själv att möta nya relationer med öppna ögon. Visst, jag är en naiv jävel som gång på gång blir sårad men jag måste någonstans innerst inne ändå tro på att en ny relation är en ny start. Men jag har själv varit i situationer där jag blir behandlad på ett visst sätt bara för att min partner har en tidigare relation som skadat en. Jag inser att vi alla drar från tidigare erfarenheter och skapar en personlighet utifrån det men är det verkligen rättvist att bemöta en ny person med fördomar om att den personen kommer dricka för mycket, slå en, vara otrogen eller bara vara allmänt elak bara för att din tidigare partner var det? Varför låter vi oss kasseras som ett tomt mjölkpaket och varför behåller vi känslan av att vara oälskade, ovälkomna och icke önskvärda...

 

Tillbaka till mitt mjölkpaket

 

Om alla tetrapack vi slänger utan en tanke på konsekvenserna skulle minnas känslan av att bli ursköljd, tillknycklad och slängd så hade varje liter mjölk idag haft ett agg mot mänskligheten som hade resulterat att vi hade behövt svenska elitsoldater i köket varje gång det blev dags att slänga ett mjölkpaket.

 

Jag vet att det inte är lätt att börja om. Och jag vet att det är svårt att blotta sin själ om och om igen men jag lämnar er idag med samma råd jag gav en älskad, underbar och fantastisk vän häromdagen.

 

Kärlek är att vilja någons positiva utveckling

 

I mitt vardagsrum finns ovan mantra etsad på väggen och jag tror verkligen på det. Och som ni alla hört innan så är det ju så att om vi inte älskar oss själva kommer ingen annan kunna göra det heller. Så om ni älskar er själva, ställe er då frågan, kommer mitt val just nu att generera en positiv utveckling för mig?