Ja mina vänner då bär det snart av till ländet i väst. Ser verkligen fram emot att få träffa syrran och hennes familj igen så det kommer bli underbart. Lyckades även, genom att "skylla" på alla barnen som är med, få igenom en tripp till Universal Studios vilket kommer bli sjuk kul. Varit där ett par gånger innan och som tv/film nörd som man är så är det ju lite av ett Mecca.

Utöver Universal så har jag lyckats smyga in en liten fotosession på Hollywood Forever vilket jag innerligt hoppas kommer bli toppen. Har längtat så efter att få fotografera lite änglar... Måste bara komma ihåg att inte blinka...

Vid 00:34 kan jag säga att jag var med om den absolut ballaste publikupplevelsen på läääääänge. Första gången vi rusade hamnade alla i en stor hög i mitten för ingen fattade vad som verkligen hände men sen jävlar!!!!

Då mina vänner var årets festival avklarad och det är med vemod i själen som jag sätter mig här nu för att försöka sammanfatta de dagar som gått. Jag önskar att hela världen fick vara med för det GÅR inte att förklara hur trycket framför Hoffmaestro fick folk att bokstavligen talat trilla över sig själva. Och det GÅR inte att beskriva hur Sanna Carlstedts skönsjungande humor gör en varm i hjärtat. Det går inte förklara hur skräckinjagande det var att stå längst fram på Torsten Flink, bara en halvmeter får hans verbala förmåga att tysta städer. Det går inte att förklara hur pulsen rusade till Royal Republic eller hur blodtrycket steg till Nashville Pussy. Det går heller inte förklara gemenskapen, det nya folket man träffat och kärleken som flödade. Så jag ska inte ens försöka.

Vad jag dock tänker göra är att rikta ett stort tack till FKP Scorpio som tog sig an festivalen i år trots att dem visste att dem skulle gå back. Jag har sagt det förut men det tåls att säga igen. Ett stort tack till dem för tron på festivalen. Och jag vill tacka alla som faktiskt dök upp. Ja, media skriker om hur dålig uppslutning det var och ja, media säger att festivalen gått i graven ännu en gång men de kunde inte ha mer fel. Man har REDAN börjat planera hur man ska göra nästa år bättre, fetare och mer underbar. Och för oss som var där så brann den sanna lågan som är Hultsfredsfestivalen starkare än någonsin.

Det är tack vare folket som dyker upp som en festival blir vad det blir. Visst, området, banden och organisationen i all ära men ack va tråkigt det hade varit utan alla underbar människor som springer runt i konstiga peruker, kroppsmålningar och leenden från öra till öra.

Avslutningsvis vill jag bara säga: Vi ses 2012…

Melissa Horn


Royal Republic


Duck Sauce - Publiken


Duck Sauce - Barbara Streisand


Duck Sauce - Barbara Streisand Del II


Jan Cardells elektriska orkester


Johnossi Del I


Johnossi Del II


Erasure Fotdansen


Torsten flink Del I


Torsten flink Del II


Sanna Carlstedt


Hoffmaestro Del I


Hoffmaestro Del II

Hoffmaestro Del III

Så för en jivvla massa år sedan föddes jag och om vi snabbspolar fram till idag så har det väl hänt en hel del skulle jag kunna tänka mig. Jag vet inte riktigt varför jag ens skriver en sådan inledning men jag kan väl kanske känna att det innerst inne handlar om att fånga din uppmärksam het så "HEY!!! Do I have your ATTENTION????!?!?!?"

För att återgå till inlägget. Jag var i Stockholm häromdagen och TROTS min allierade själar i "The holy sanctity of the resounding DOOOOON'T" så lyckades jag inte riktigt hålla mig borta från "The object of my Don't-ness".

Jag kanske ska backa lite...

Förra året träffade jag kvinnan som ensam lyckades införa tro om kärlek, tro om evigt liv ihop och tro om att grundläggande värderingar så som respekt, ärlighet och kärlek faktiskt kunde existera mellan män och kvinnor. Ni som känner mig IRL och ni som läser bloggen vet att jag innan, och speciellt efter, har en ganska bitter syn på hela relationsbiten. Jag tror fortfarande inte att män och kvinnor är ämnade att leva ihop och om någon fick mig att inse det så var det hon. (Red. anm. Till alla er nykära par där ute som precis skaffat barn, villa, bil, vovve eller lägenhet ihop som med ett fnys på läpparna nu säger till er själva att NI minsann kommer att klara er vill jag bara säga följande. Jag ifrågasätter inte det men kom tillbaka om 5 år. Alternativt, kolla runt i er omgivning och se hur många omkring er som är tillsammans med någon dom träffade för länge sedan.

Skit samma, detta handlar inte om er, det handlar om mig…

Så i vilket fall som helst så har jag grubblat mycket på henne på sista tiden och jag kände att jag var tvungen att sätta mina trångsynta åsikter åt sidan. Förlåt och gå vidare och allt vad det nu heter. Säg att det är ok att hennes osäkerhet och rädsla för kärlek rättfärdigade hennes beteende och hug tag i henne. Säg att du fortfarande älskar henne och att du är beredd att göra ett nytt försök. Från scratch. Från början…

Vi träffades och grubblade hela tiden på hur jag skulle säga till henne att jag ville försöka igen. Jag funderade på hur jag skulle få henne till just den där stolen där jag tänkte ta hennes hand, smeka den lite försynt och säga att hon aldrig lämnat mitt hjärta trots att hon krossade det. (Ni här ju själva hur jävla patetiskt det hela låter) Men så hände något. Jag behöver inte gå in i detalj men på skämt så sa jag till henne att det var bra att hon inte var så underbar och gjorde det hon gjorde så att jag inte behövde fundera på om jag hade klarat 60 år mitt liv med henne… Och då slog det mig… Jag hade inte klarat 60 år av mitt liv med henne. Jag kan inte vara med någon som inte tycker jag är det mest intressante, underbar och spännande som hänt. På precis samma sätt som jag inte kan vara med någon som jag inte känner likadant för. Om din berättelse om hur du köpte sparris till extrapris för mig inte är det mest otroliga som hänt hela dagen så är det inte rätt. Varje andetag du tar, varje liten rörelse du gör och varje steg du tar ska vara som att se dom sista 5 minuterna av en film som du VET har en uppföljare.

Eitherway… Vad kom jag fram till? Jag må ha dykt upp för att vinna henne tillbaka men jag gick därifrån och insåg att jag aldrig skulle kunna leva med henne. Och det gjorde mig med ledsen än jag varit innan. Tänk er själva att favoritpizzan, den där runda härliga lilla degklumpen som man längtar efter helt plötsligt inte alls är så bra som du trodde, och ingen annan pizza finns där för att fylla tomrummet från din favorit… Då blir det ganska tråkigt att käka pizza. Och på samma sätt blev allt väldigt tråkigt just nu.

Kan inte sakna henne för jag vet att vi inte kan vara ihop och kan inte älska henne för jag VET att vi inte kan vara ihop. Vart projicerar man de känslorna? Vart lägger man kärleken och hatet, ångesten och längtan? Jag vet att jag bara svamlar men jag går inte under illusionen att ni hade förväntat er något annat.