Vi har alla stunder i våra liv när vi tittar tillbaka och saknar/ångrar/funderar saker vi gjort eller inte gjort och för mig har det alltid varit saknaden efter min älskade syster.

Min syster är äldre än mig och flyttade rätt tidigt till USA där hon förvisso träffade världens goaste kille men dessvärre blev kvar. Med tanke på åldersskillnaden så tänkte jag inte så mycket på det då, speciellt inte med alla utomlandsflyttar och tvånget att skapa nya vänner hela tiden. Det fanns helt enkelt ingen tid att sakna henne på det sättet jag gör idag.

Men nu, när jag stabiliserat mig, nu när jag är äldre så gör det mig ont att hon och jag inte kan spendera mer tid ihop. Visst, vi träffas "regelbundet", så pass regelbundet man kan när man bor artonhundramilljoner mil ifrån varandra men även då så är det alltid en massa andra männsikor runt omkring. Jag blir så avundsjuk på folk som konstant berättar om hur dom gorde ditten och datten med sin syster/bror för vi kan inte ha det. Vi kan inte fika, vi kan inte festa, vi kan inte resa, vi kan inte leva, vi kan inte bråka... Och allt det saknar jag.

Älskade Lisa, jag vet att du läser bloggen ibland och jag vill att du, och världen (alla 23 regelbunda besökare på bloggen) ska veta att jag saknar dig och älskar dig...