Va fan... Eller inlägget om hur jag blir förbannad över att jag inte får ta med min kamera in på spelningar

Jag har nog ventilerat detta mer än en gång innan men här komer det igen, mest för att jag blir förbannad över att en av anledningarna till att man inte får ta med systemkamera in är för att man inte ska kunna konkurera ut media etc som får press-ackreditering. 
 
En annan anledning jag fick höra var att jag inte fick ta med min kamera in för att det skulle göra så jävla on om jag kastade den i huvudet på någon. Really? Hur fan tänkte ni här...?
 
Men ok, jag köper att media har förtur vad det gäller bra bilder på spelningar som pågår och jag köper att artisterna kanske känner ett hot i att vem som helst kan ta bra bilder, vilket inte är svårt längre med dagens kameror men när man då läser recessionen av Beyonces koncert i Oslo och ser bilderna så blir jag ärligt talat förbannad. 
 
Om media ska envisas med att monopolisera fotograferingen så kan dom väll för fan skicka någon som kan ta ordentliga kort???
 
Hela artikeln finns här
 
Ärligt talat... Ni som fotograferar, ni som är fans... Är nedan ok???
 
 
 

En liten fotouppdatering

E-type på Vida Arena i Växjö... 
 
Vilken nostalgi... Inget snack om saken. 
 
 

Obesvarad kärlek...

Hur gör man?
 
 
Hur kommer man vidare? Hur släpper man taget...?

Igen? Eller inte? Eller inlägget om valet och kvalet

Tjenare hej vänner och kamrater,

Det är ca ett hundra sexiottolv år sedan jag gjorde ett inägg här och egentligen hade jag inte för avsikt att fortsätta här inne men jag känner en skiftande trend på senare tid vad det gäller var, när och hur man delar med sig av det som händer omkring en. Eller så har det bara att göra med att det är jag som förändras. Mina tankar och funderingar fördjupas, utvecklas, isolerar sig... Jag känner bara att det finns så otroligt mycket jag vill skriva om men som jag inte vill dela på Facebook. Huvudsakligen för att det känns som att FB inte längre är ett forum för att ventilera sånt här. Det har blivit mer av ett forum för att dela med sig av roliga klipp, bilder och uppdateringar. Ett mer liberalt twitter så att säga. Plus att jag löpande känner att jag bara tröttar ut mina vänner med alla mina "inte så diskret" dolda uppdateringar om hur det konstnärliga lidandet inom mig försöker få ett utlopp om bara någon, någon enstaka person, sa... Berätta... Så jag tänkte att jag kanske skulle ta och ventilera här inne eftersom det är 100% frivilligt att läsa den galla jag spyr ut här till skillnad från FB. 

Tragiskt nog skulle jag säkerligen inte öppna mig även om någon frågade och jag vet ju varför jag mår som jag gör. Och det är inget jag kan prata med någon om men innan jag gör det kommer jag inte vidare. Snacka om:

 
Jag öppnar kranen till mitt galna sinnestillstånd ett varv i taget och lämnar er med detta inlägg i hopp om att jag samlar mig tillräckligt mycket för att reda ut den här skiten. Fast igen, finns inget att reda ut. Det kommer aldrig hända och det handlar väll mest om att komma till insikt med det är som det är. Men, misströsta ej, ventilering kommer att ske... 

Stundtals förstår jag inte...

Ännu en gång lyckas ärkerivalen Schulman locka in mig i hans skitiga existens genom att ha något inslag om sex i sitt program på Aftonbladets hemsida men denna blir jag tvungen att dela med mig av då jag inte för mitt liv förstår hur vissa människor tänker. Jag tycker bara det är så otroligt tråkigt att Gunilla Gomér verkar uttrycka sig som politiker och inte som privatperson, för jag kan inte tänka mig att KD stöttar detta utlåtande. Vad säger ni?


Många gånger glömmer man - Eller inlägget om bristen av uppdateringar

Hej och hå i lingonskogen,
Ja då var det dags att försöka uppdatera lite. Vet egentligen inte riktigt vad jag vill skriva eller varför men ibland känner man att man måste låta fingrarna och hjärnan få prata av sig lite utan att man lägger för mycket vikt på det.

Livet är faktiskt riktigt bra just nu. Det är mycket, jämt, men det är ganska kul det med. Har börjat spela teater igen och bandet jag spelar i känns förbannat bra rent ut sagt. Jag antar att drömmen om att bli rockstjärna aldrig riktigt dör ut, oavsett hur gammal man blir. Men, varför skulle den göra det?

Handlar inte livet om att söka njutning och nöjje? Jag har så svårt för folk som kontinuerligt insisterar med att man absolut inte, under några omständligheter, kan göra något kul på t.ex veckodagarna. Då sak man jobba, sen sitta och stirra in i väggen tills man går och lägger sig. Skölj, spotta och upprepa igen nästa dag. På så sätt kan jag sakna skoltiden rätt mycket. Där var dagar bara dagar och vi gjorde alltid allt det vi ville, oavset vilken dag på veckan det var. Visst, jag vet att med ålder och allt sånt där kommer ansvar som måste omhändertas men ändå, man måste väl kunna ha lite kul under tiden.

Nåväl, nu har jag skrivit av mig och inte f*n är varken du eller jag klokare, mer informerad eller gladare för det.

Vi ses i dimman mina vänner.

Vart jag mig i världen vänder - Eller inlägget om hur jag erfar hemlängtan

Hej hej alla,

Har idag varit med om någon jag nästan skulle kunna säga att jag inte riktig känt av tidigare. För att backa bandet lite så är det viktigt att förstå att jag har under merparten av min uppväxt flyttat runt en hel del och har egentligen inga rötter på det traditionella sättet. Fick häromdagen lära mig ett uttryck som kommer väl till hands när folk frågar vart jag kommer ifrån.

"Jag är en världsmedborgare..."

Mitt kära Växjö är den plats jag bott på längst och jag antar att jag kan säga att det är Växjö som är mitt hem. Men, nu befinner jag mig på annan ort igen för första gången på rätt många år och idag slog det till.

Jag har hemlängtan...

Har dock varit sjuk ett tag nu och psyket tar ju ofta lika mycket stryk som kroppen när man känner sig svag och ynklig. Dessutom är det väldigt mycket kul planerat där "hemma" så jag antar att det bidrar till att man längtar "hem".

Eitherway, en dag i taget och allt det där som jag brukar säga. Och visst är det så vi måste förhålla oss till våra liv. En dag i taget... Mycket mer kan man inte göra och det handlar ju bara om att försöka göra det bästa med det man har.

På en lite mer positiv not kan jag länka ett riktigt roligt klipp jag såg idag. Enjoy...


Allmänt flumm - Eller inlägget om hur du vid det här laget kanske borde fundera på att klicka dig vidare till en annan hemsida.

Så merparten av dagen har spenderats i bilen och tro mig när jag säger att kommande inlägg kommer att bli ett mästerverk i form av prosa och väl vaälda ord. Om jag bara hade kommit ihåg allt jag lyckades komponera i min trötta lilla hjärna medans jag färdades från kust till kust... Så, detta inlägget kommer nog inte alls reflektera det geni jag stundtals tror att jag är utan kommer nog bara bli en kakafoni av svammel, som vanligt.

I vilket fall som helst så blir det ju lätt så att tankarna rusar när man sitter ensam i en bil timme efter timme och när hjärnan tar över vet vi alla hur det brukar sluta. Oftast aldrig bra...

Häromdagen spenderade jag lite tid med en gammal vän och efter att ha susat ner för en flygsträcka och, som vanligt, låtsas att jag var ett jetplan så ställde jag frågan: "Funderar du aldrig på vart alla småvägar längs med landningssträckorna leder? Jag menar det måste ju finnas massor med balla hemligheter ute i skogarna." Fick då till svar "Nej". Fanns inte ens en eftertanke utan "Nej" kom som om det var på beställning. Och då blev jag helt paff... Jag trodde alla funderade på sånt. Men, ju mer jag tänker på det inser jag att så inte är fallet. Och när jag tänker tillbaka på alla mina tidigare relationer så inser jag att INGEN av dom jag varit tillsammans med har haft den där "Tänk om what if kanske om för 100 år sedan" utforskande driften som jag har.

Vart finns den kvinna som självmant stannar upp och läser ett plakat fastspikat på ett gammalt hus bara för att någon, vid något tillfälle, faktiskt tog sig tid att göra plakatet och fästa det där. Och vart finns den kvinna som på en promenad kan stanna till och titta på ett nedfallet träd och fundera på allt det trädet sett innan rötterna gav vika? Och hur kommer det sig att ingen jag träffat kan se undret i att befinna sig på landet, bland vikingagravar och bara föreställa sig hur det såg ut där innan alla elledningar, vägar och hus dök upp. Vart finns den kvinna som kan skratta åt ett roligt ord, leva sig in i en låt och föreställa sig hur det hade varit att vara hjältinnan i en vacker låt, den kvinna som ser svaret på livets gåtor i ett höstlöv eller kan se Cartmans ansikte i en halväten baguette.

Finns du, hör av dig...


Så, berätta....


Inget förvånar mig längre - Eller inlägget om U-S-A W-H-Y

Det är ingen hemlighet att jag tycker om USA och det mesta av det man får i släptåg genom att göra just det. Men idag läste jag något och jag kunder inte annat än stilla för mig själ le och tänke: "Endast i USA".

"I Wilmington, North Carolina, har kommunen i början av mars antagit ett liknande förslag. Med röstsiffrorna 8-4 föreslås ett förbud mot att ”förstöra spermier.”"



(Källa: http://bloggar.aftonbladet.se/proffstyckarna/2012/03/28/spermiernas-manskliga-rattigheter/)



Jag skulle vilja flika in någon liten kommentar om "Not sure if stupid or just trolling", alternativt en liten "I don't want to live on this planet anymore" men jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska formulera mig här. Något inom mig börjar misstänka att det är någon som försöker driva det här till sin spetts för att få fram sin poäng ang. aborter men... Ja jag vet helt enkelt inte.


In other news, folk i Linköping kan inte köra i rondeller och snartärdetfredagsnartäördetfredagsnartärdetfredag......

Sillikon blir stilikon - Eller inlägget om hur kul man kan ha om man tillåter sig själv att ha det.

Jag lider av tillfällig dyslexi. Dvs jag läser ofta saker, reagerar, läser igen, och igen, och igen och efter typ 5 minter ser jag vad det verkligen står. Då kan man inte annat än att skratta. Senaste nu var när jag kom ner i tvättstugan och läste "Ansiktsskrynkel" på tvättmaskinen. Jag skojjar inte när jag säger att jag var tvungen att läsa det 10 gånger, ta kort, öppna maskinen, ta ur tvätten och läsa det igen innan jag såg vad det stod.

Sluta fjant - Eller inlägger om att man kanske borde se framåt istället.

OK.. Så gårdagen spenderades, uppenbarligen, i ältandets tecken och även om min mörka, kreativa sida frodas i den dysterhet som kommer med allt vad krossad kärlek, förlorade vänner och avsaknaden av närhet innebär så är det i all ärligehetens namn sååååå mycket roligare att må bra.

Så, med det sagt. Dags att blicka framåt. Året har så otroligt mycket framför sig så det finns ingen anledning att deppa.

Vart tar man vägen - Eller inlägget om hur om jag var min egna vän hade jag sparkat min egna röv för att jag är så jävla patetisk

Jag vaknade imorse och mådde bra. La mig rätt tidigt igår, sovit väldigt gott. Jag hade ingen anledning att inte må bra när jag vaknade.

Men sen händer det...

Låt mig bara backa lite. Jag sparkar redan mig själv i röven för att jag är så jävla patetisk och lam och egentligen vet jag inte varför jag skriver om detta över huvud taget men någonstans inom mig finns det en liten jävel som envisas med att gnälla och tycka synd om sig själv och för att jag inte ska explodera, gå under, så tillfredställer jag den tjatande lilla tölpen och skriver ändå. Var på väg att gång på gång ojja mig på FB men kände att jag inte ville påtvinga folk något så jag väljer att skriva här istället. I min lilla fristad där ingen blir påtvingad vad jag skriver utan du, ni, som tagit er hit faktiskt gjort ett aktivt val att se vad som händer i min lilla skokartong till liv.

Jag har upp och ner perioder. Oftast brukar det inte märkas offentligt men när jag kommer hem, och dörren stängs och sluter sig bakom mig så ter det sig betydligt tydligare. Jag brukar säga att jag älskar lika passionerat som jag sörjer och det ligger något i det. Jag är en väldigt positiv och glad människa. Gillar att prata med folk och umgås men på samma sätt som jag njuter av allt det där får jag en klump i magen när det helt plötsligt inte går som jag vill. Nu menar jag inte att jag blir som en tjurig femåring om jag inte får som jag vill men när folk helt plötsligt slutar höra av sig blir jag orolig. Vad hände? Varför slutade kontakten? Var det JAG som sa eller gjorde något fel? Nu tror jag inte för en sekund att de underbara människor jag omger mig med i verkligheten och digitalt medvetet undviker mig eller slutar svara på meddelanden för att få mig att må så här men ibland känner man sig bara besvärlig. Man känner sig påträngande och då kan man inte annat än att backa undan när folk drar sig tillbaka. Önskade bara att man visste...

I vilket fall som helst så känner jag just nu att jag inte orkar gå tillbaka till anledningen till att jag skriver detta. Känner redan hur jag borde slita in mig själv i en garderob eller liknande och bara slå och slå tills jag slutar tycka synd om mig själv.

Vad är det för fel på mig?


Man ska njuta, leva och leka och jag försöker verkligen.

Jag gör det men det är inte alltid så lätt när man känner sig ensam och övergiven.

Bortkastad och glömd...

Jag sjunker - Eller inlägget om "Now you're just somebody that I used to know"

Finns inte en chans att någon där ute som spenderar lite tid på internet har missat det senaste youtub fenomenet med 5 personer som spelar på en gitarr (För er som missat det kommer klippet längst ner i inlägget) men jag vill ta en liten paus i hypen och promota orginalet.

Går vi tillbaka rn 50-60 år så har folk vuxit upp med "ny" musik. Jag minns själv hårdrockens intåg under 80 talet, jag minns grunge, hipp hopp, rap och alla dess avarter och jag kan med stolthet säga att jag faktiskt var med när musikhistoria skapades. Nu har detta inte allt för mycket med denna låten att göra men jag kan känna samma barnsliga förtjusing när jag hör denna som när jag för första gången hörde Kurtan skräna ur sig texter som "Rape me",  "Load up on guns, bring your friends" eller när Eddie med lidande röst proclamerar att "Janie's got a gun".


Så, ett slag för orginalet helt enkelt, även om covern är helt otroligt bra.


Gotye - Somebody that I used to know




Walk off the Earth - Somebody that I used to know (Gotye cover)



Irritation - Eller inlägget om hur jag kan bli irriterad.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja vad det gäller det här inlägget...
Kan börja med att säga hej till Mathilda, om du läser... Vi saknar dig.

Men, det var inte det som var anledningen till inlägget.

För att inte framstå som en fullkomligt nykläckt ny-nazist så vill jag börja från början. Eller rättare sagt, från mitten, närmare slutet, för om jag skulle börja från början skulle detta inlägget aldrig ta slut och jag tänker inte utmana mina få läsares tålamod.

Låt oss börja vid senaste valet.

Jag vet inte hur många som upprepade gånger skrek "KAOS" och "FRUKTANSVÄRT" när SD blev invalda i regeringen. Jag, likt många andra, kände en svag skamvåg skölja över mig när utländsk media rapporterade om att lilla trygga Sverige nu minsan röstat in ett främlngsfientligt parti i riksdagen. Men samtidigt försökte jag ta ett steg tillbaka och försöka förstå varför det blev som det blev.

Som jag ser det kom SD in av två enkla anledningar.

1. Förr i tiden kunde man rösta blankt för att visa sitt missnöjje. Det kan man inte längre och då väljer folk att inte rösat vilket innebär att dom som väl engagerar sig och röstar har betydligt mer att säga till om.
2. Inget annat parti vågar ta debatten om invandrarpolitiken.

Jag är helt och hållet för att vi som land ska hjälpa de som är minde lyckligt lottade. In med dom vara. Låt Svea rike sluta sin famn kring dessa drabbade och låt Svea rike visa för omvärlden att man visst kan vara öppen, snäll och omtänksam utan att allt går åt helvete. Men, i mina ögon har man fallerat fullkomligt vad det gäller detta. Eller nej, öppnat famnen har man gjort, och in släpper man allt och alla men det känns dessvärre inte som att man tänker på nästa steg.

Tänk er själva att ni flyr från vrt vackra land och lämnar allt bakom er för att Ryssarna invaderat. Saudi Arabien säger "Kom hit...". Vi flyr dit allihopa och placeras i ghetton i utkanterna av staden. Ingen bryr sig om vi lär oss språket eller om vi engagerar oss i samhället. Out of sight, out of mind.  JAg anser att följande borde vara KRAV för att man ska få stanna i Sverige och detta säger jag inte för att jag inte vill ha folk här utan för att jag anser att om man som land inte kan integrera folk så har man misslyckats.

1. Krav på språkkunskaper. Inom loppet av X antal år SKA man kunna Svenska
2. Immigrationsverketpolitikerrummetdärmantarbeslut måste börja tänka som människor och inte som maskiner. Jag kan för mitt liv inte förstå varför man utvisar en 95 årig, döende kvinna som man släppt in, som dessutom inte har familj eller vänner kvar när det uppenbarligen finns folk som skiter fullkomligt i att dom fått en andra chans. Skicka ut dom kriminella och låt dom svaga få vara kvar.

Ta detta muntligt med mig så har jag garanterat 100 punkter till men just nu känner jag att jag behöver komma till poängen.

Så... Vi skriker slagord som "alla är lika" och "alla ska med" och.. ja jag vet inte allt men vad jag för mitt liv inte kan förstå är att vi envisas med att tro att alla som kommer hit är lika. Att alla kulturer är anpassningsbara och att alla ska behandlas like.

Läser på aftonbladet idag om en fotbollsmatch i Egypten som slutade med 51 dödsoffer... (Första gången jag kollade var det 30, nu 51 och när jag är klar med inlägget finns det inget som säger att det inte ökat igen)

Detta skulle ALDRIG kunna hända i Sverige. ALDRIG!! Det är FULLKOMLIGT omöjligt.

Kom inte och säg att vi inte är olika...

Det går undan - Eller inlägget om negativ tjänst

Såg denna bilden länkad på FB idag och tyckte den var riktigt rolig. Roligaste var dock att det faktiskt var en Sosse som länkade den. OM det är något jag märkt så är det att politiker är väldigt revirinriktade och så fort man skämtar om, eller säger något ont om politiken så är det klor och huggtänder ut direkt.


Klicka på bilden för att komma till hemsidan


Prenumerera på min blogg på Bloglovin.com

Prenumerera på min blogg på Nyligen.se





RSS 2.0
Web Statistics