Men sen händer det...

Låt mig bara backa lite. Jag sparkar redan mig själv i röven för att jag är så jävla patetisk och lam och egentligen vet jag inte varför jag skriver om detta över huvud taget men någonstans inom mig finns det en liten jävel som envisas med att gnälla och tycka synd om sig själv och för att jag inte ska explodera, gå under, så tillfredställer jag den tjatande lilla tölpen och skriver ändå. Var på väg att gång på gång ojja mig på FB men kände att jag inte ville påtvinga folk något så jag väljer att skriva här istället. I min lilla fristad där ingen blir påtvingad vad jag skriver utan du, ni, som tagit er hit faktiskt gjort ett aktivt val att se vad som händer i min lilla skokartong till liv.

Jag har upp och ner perioder. Oftast brukar det inte märkas offentligt men när jag kommer hem, och dörren stängs och sluter sig bakom mig så ter det sig betydligt tydligare. Jag brukar säga att jag älskar lika passionerat som jag sörjer och det ligger något i det. Jag är en väldigt positiv och glad människa. Gillar att prata med folk och umgås men på samma sätt som jag njuter av allt det där får jag en klump i magen när det helt plötsligt inte går som jag vill. Nu menar jag inte att jag blir som en tjurig femåring om jag inte får som jag vill men när folk helt plötsligt slutar höra av sig blir jag orolig. Vad hände? Varför slutade kontakten? Var det JAG som sa eller gjorde något fel? Nu tror jag inte för en sekund att de underbara människor jag omger mig med i verkligheten och digitalt medvetet undviker mig eller slutar svara på meddelanden för att få mig att må så här men ibland känner man sig bara besvärlig. Man känner sig påträngande och då kan man inte annat än att backa undan när folk drar sig tillbaka. Önskade bara att man visste...

I vilket fall som helst så känner jag just nu att jag inte orkar gå tillbaka till anledningen till att jag skriver detta. Känner redan hur jag borde slita in mig själv i en garderob eller liknande och bara slå och slå tills jag slutar tycka synd om mig själv.

Man ska njuta, leva och leka och jag försöker verkligen.

Jag gör det men det är inte alltid så lätt när man känner sig ensam och övergiven.

Bortkastad och glömd...