Nyss hemkommen från en fotosession på kyrkogården men en kär vän så fick jag lust att skriva ett inlägg. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill skriva om man det känns som att det finns så mycket inom mig som bara bubblar och vill ut.

Min vän och jag var nere på kyrkogården och fotade från ca 00:00 till 01:30. Det var kallt och jävligt men ack så vackert. Överallt lös ljusen som i sin ensamhet påminner om kärleken som finns kvar trots att döden bragt en mamma, en son, en dotter eller en bror på någon som betyder mycket för dom. Stjärnorna lös klart och kort efter kort skapade ett minne från denna kvällen.

Det var en bra kväll. Lugn, vacker, trevlig och "enkel"... Det är så skönt att kunna umgås med någon som man bara kan prata med. Jag vet inte hur det är med er men oftast har man många vänner som man umgås med men även den bästa av dom vännerna kan stundtals kännas lite svår att bara vara med. Bara strosa, titta, prata och berätta om hur man nästan polisanmälde sin moster för att man trodde att bilen framför kördes av någon berusad person.

Ahja, skit samma, jag vet inte vart jag är på väg med detta. Jag antar att jag bara är glad att jag har min vän, jag är glad för att komma ut och göra saker och... ja jag är glad helt enkelt.