Är det inte konstigt hur saker och ting bara händer ibland?

Hur små, små pusselbitar faller ner från skyn och som om av en slump bara hamnar i ett givet mönster? Och vem kan vi tacka för det? Jo Facebook. Typ-isch...

Efter att jag hittade Facebook så hittade jag även vänner och bekanta från mina senaste 30 år i jordelivet. Folk jag inte pratat med eller sett på lika många år. Och helt plötsligt, med en knapptryckning, så har vi hittat varandra. Samtidigt blir jag förundrad.

Innan Facebook, innan internet, kunde man traska runt på en flygplats och stöta på en gamal vän man inte sett på evigheter. Om det fanns tid kunde ma sätta sig och ta en bira eller en kaffe och snacka om vad som hänt. Men det hände sällan, om ens någonsin. Idag vaknar jag varje morgon med en ny förfrågan om vänskap med någon jag möjligen sprang förbi i korridoren på en skola i afrika för 18 år sedan, eller tom någon jag verkligen verkligen umgicks med men sen känns det som att det bara blir tyst.

Ska vi vara vänner?

MEN FÖR I HELVETE JAAAAAAA!!!! (Godkänn)

...

...

...

Hallå (allå allå llå llå lå å) <- Ljudet av mitt Hallå som ekar genom en tom cyber-rymd....


Tack vare, eller på grund av, dagens sociala medier så känns det helt plötsligt som att vänskap inte betyder något. Vi har etablerat att vi känner varandra. CHECK! Men mer än så är det inte. Och man kan inte plocka bort "de överflödiga" heller för genom någon suspekt algoritm där man kalkylerar vart du gick i skola, hur många husdjur du har och vem som var din 4:e flickvän efter din utlandsresa till Sodom och Gomorra  i 2:a klass så får man KONSTANT upp påminnelser om att man visst borde känna den här personen. JA, jag vet att din kusins andra frus femte hundvakt var en kollega till min systers bilmekanikers sonson men va fan...

Satan, kom av mig... Vet inte var jag var på väg med detta...

Jo!!!! Man sitter i träsket av folk man inte pratar med och sen plötsligt händer det. En röst från förr som säger: "Hej"

Då, blir man glad....