Ens förfluta hinner ifatt en...

Såg just en film som heter "Hot Tub Time Machine" som till namnet kan tyckas verka vara en väldig barnslig film men faktum är att den var faktiskt riktigt bra. Ska inte avslöja för mycket men kort och gott handlar det om ett gän killar som hamnar i 1986 igen och får uppleva en partykväll utan dess like. Problemet är, som med alla tidsresenärsfilmer, att dom inte får ändra något och jada jada...

Jag småskrattade lite ett par gånger men när filmen var slut kände jag mig helt plöstligt väldigt tom och den fick mig att själv tänka tillbaka på alla val man gjort och vilka konsekvenser de valen har lämat för spår. Jag antar att nu, mer än någonsin, svämmar dessa tankar då jag på senaste tiden fått besök av 90-talet i ganska påtaglig form. Jag är inte en person som blickar tillbaka och säger till mig själv: "Tänk om..." men jag kommer på mig själv med att ställa den frågan oftare och oftare på senare tid men oavsett hur jag grubblar och funderar så kommer jag inte fram till det där Hollywood producerade "happy ending" resultatet som jag så gärna vill åt.

Det är kanske inte mer än min egna bitterhet och ensamhet som sätter käppar i hjulet för mig och ja, jag kanske borde sluta borsta av mina "downperioder" som något som "är jag" och inse att det kanske inte är så ballt att vara den lidanden konstnären, specielt när inget kommer ur det beteendet.

Nu vet jag inte längre vad jag skriver om, om jag ska vara helt ärlig. Fingrarna gör sin sedvanliga dans över tangenterna, det börjar skymma och min nybruggda kaffekopp är inte så pinfärsk längre. Skajag avsluta, ta min kaffe och gå vidare eller ska jag fortsätta pränta ner ågnesten på "papper".

Fuck it... Kaffet ropar mitt namn, och så gör även annat runt omkring mig. Får väl plocka upp gitarren och se om man kan knacka ur sig ett alster.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0