Vad är det med vår historia som skrämmer oss...
Vad är det med historia som skrämmer oss? Nu menar jag inte Hitler, krig och religion utan våra egna personliga historier. Ingen av oss är ju gammal nog att ha historia som andra kan se tillbaka på och säga: "Fi fan. Där lärde vi oss verkligen något." Ingen av oss är inflytelserik eller viktig nog att ha historia som våra barn barns barn kommer att läsa om i skolan. Jag pratar nutida historia. Vår snedsteg och erfarenheter.
Nu pratar vi generellt sett men det finns någon sadistiskt inom mig som vill veta allt om kvinnan jag älskar, men samtidigt vill jag för mitt liv inte berätta om mig själv. Jag vill inte att hon ska behöva oroa sig över sånt jag vill veta om henne. Men samtidigt blir jag galen när jag väl vet. Ett ex som fortfarande är en bra vän, sättet dom träffades på, vad hon gjort med vem. Jag vet inte hur jag ska formulera det. Även om jag tror jag mår bättre av att veta så sätter hjärnspökena igång och börjar hitta på massa skit som jag i alla ärlighetens namn inte är intresserad av att tänka på. Jag blir konstig, tyst och grubblig och det är inte rättvist. Vill jag veta eller inte? Ja du... Det vill ja. Sadist som man är.
Jag är nog inte så lätt att leva med alla gången men när jag väl älskar älskar jag helhjärtat.
Du och jag är nog mer lika än vi hittills trott. Känner igen mig på pricken!!! Vi är nog ganska sabbade... :) // Perre
Skulle kunna säga Fucked for life men så blir jag väl stämd av gänget i fråga. *ler* men visst är vi lite sabbade. men vi har haft otroligt kul på vägen dit...
Har du någonsin varit förälskad? Visst är det fruktansvärt? Det gör en så sårbar. Det öppnar upp börstet och det öppnar upp hjärtat och det betyder att någon kan ta sig in i dig och röra till allt.
Man bygger upp alla dessa försvarssystem. Man bygger upp en hel rustning, under flera år, så att ingen ska kunna skada en, och sendan kommer en dum person, som är precis som alla andra dumma personer som kommer och går i ens liv... och man ger den personen en liten bit av sig själv. Och den har inte frågat efter det. Den gör något dumt en dags som att kyssa dig, eller le mot dig, och sedan är inte livet ditt eget längre. Kärleken tar gisslan. Den kommer åt en. Den äter upp en och lämnar en gråtandes i mörkret, så att en enkel fras som "vi kanske borde vara vänner" eller "har du tänkt på det" förvandlas till glassplitter som tränger sig in i hjärtat. Det gör ont. Och det är inte bara inbillning. Det sitter inte bara i huvudet. Det är en själslig smärta, en kroppslig smärta, en riktig 'ta sig in i dig och slita dig i stycken'-smärta. Jag hatar kärleken.
Hej Anonym,
Jag förstår vad du skriver och jag förstår hur du känner. Men tro mig, äkta kärlek finns där ute och det handlar bara om att våga tro och våga chansa. Bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig har älskat, som dom säger. Visst gör det ont men man lär sig inte dricka alkohol genom att ge upp efter den första bittra ölen. Eller den andra för den delen. :) Stå på dig. Mr/Mrs Right finns där ute. Jag lovar.
