Det är inte ofta jag gråter. Men när ovannämnda avsnitt av OC sändes var jag förbannat nära. Jag vet, jag är patetisk men jag älskar mina tv serier. Avsnittet var inte på något sätt sorgligt men dt var slut. Ett slut... Hör ni. NO MORE...!!!! Ryan, Seth, goa söta Summer, Seth, Kiki... Det är över nu. Hur otroligt tragiskt är det int efter ca 3 år tillsammans. Det är ju som att bli av med en vän. Visst, sätt dig på flyget. Åk till Bungalahari där det inte går att besöka dig eller nå dig och stanna där. Inga problem. Jag stannar här i min ensamhet och sörjer dig. Tiden går och sakta men säkert mattas känslan av men man blir konstant påmind av andra serier där man tydligt ser att manusförfattarna har tagit influenser från The OC. Samtidigt hittar man nya serier som tar över och saknaden avtar sakta men säkert... Vilken dålig vän jag är... Förlåt OC. Förlåt Seth. Förlåt söta Summer. Men Hiro Nagasakimaki (Eller nått) har tagit er plats för tillfället. Men, misströsta inte. Varje gång jag ser en person som förtjänar stryk fantiserar jag om hur jag träffar honom på en strand, vid en brasa som lyser upp natten. Jag ger honom en rak höger och säger: "Welcome to the OC, BITCH!"