En dag händer det... man möts av vad som skulle klassa av många som en ofattbar händelse,. En sådan där "Det händer inte mig utan bara Billy Crystal på film" mojjäng. Man vaknar och inser att någon tycker om en. man går genom dagen och varje fladdrande vingtag från en fjäril eller varje skrattande barn (Ja vi är där igen) påminner om den där personen som får en att känna sig speciell. kanske ett simpelt kuddkrig kan få dig att inse att den personen är den rätta, eller kanske en enkel middag mellan 6 ögon? Vad vet jag....

Vad jag vet är att någon tycker om mig. Någon ser på mig med ögon som ingen sett på mig innan och någon tycker jag är en underbar person. Hur vet jag det? För det finns någon där ute för alla.

Ni som känner mig vet att jag är en oerhört självsäker person. Jag är kaxig, flörtig och extremt självsäker men när det väl gäller så är jag som en oskuld på alla områden. Vi pratar inte charmig osäker utan mer i stil med OH MY FRIKKING GOD WTF MF LOL ASG WTF IGEN osv.... jag blir ett lik när det väl gäller. Jag kan framstå som rolig, charmig och säker men när jag får den där sänkande blicken från en extremt vacker kvinna så blir jag som... ehhh... nått som bli när en kille som jag får en blick av en extremt charmig kvinna.

Jag har haft tur. inget snack om saken. Tittar jag tillbaka på mina senaste flickvänner så har alla 2 (ironi...!!!) varit extremt vackra, snälla och otroligt vänliga. (Bortsett från ett ex och ni som känner mig, igen, vet vem jag pratar om) Jag har helt enkelt lyckats hamna i säng med den där kvinnan som alla andra talar om. Den kvinna som alla fantiserar om och som alla tänker "No frikkin way!!!" om. Och jag är inget undantag. "No frikking way" är mitt mellannamn vilket gör det lite besvärligt med tanke på att det står L.E på körkortet. Jag har många vänner. Men jag har bara ett par som jag anser vara mina trogna. 3 från min tid i Kalmar och MAX 2 från den tid jag flyttade till Växjö. Låt mig berätta om mina Kalmar vänner.

1 är normal. Kan ta mig fan allt om allt men har en tendens till att glänsa lite. Dessutom la han sig till med Stockholms dialekt knappt 2 mån efter att han flyttade dit. 1 kan också allt om allt men är dyslektiker och envisades förr i alla fall med att läsa dikter för alla. Den 3:e är snygg, rolig, charmig som få och en underbar vän (det är dom andra två med) men han har ingen arm och hänger upp sig på detta så till den milde grad att han verkligen inte kan släppa loss. (Förutom i Frankrike där han... ja ni fattar... Eller inte). Tre fullkomliga loosers. Alla med ett "handikapp", hittar varandra och blir vänner för livet. Det är galet.

Vart jag är på väg? Eiiisaaa peittääää..... (Se tidigare inlägg om Finland för full ironisk effekt) Seriöst, jag har inte en aning. Om jag kunde ta 10% av min självsäkerhet när det inte gäller och ge till dom, och få 10% av deras självsäkerhet när det väl gäller så skulle vi 4 vara oslagbara.

Perka, Guinnes, Erkan... Jag hade inte varit den person jag är idag om det inte varit för er. Folkölsfylla vid 17 (Tack Perka med Talibanskägg vid 16 års ålder). Tack Guinness för dikterna, göken som inte låter ko kooooo och smällen vi tog med Stefan och Stefan (???) och tack Erkan. Erkan du har alltid varit min närmaste man. Val DiSere, Trysil, nattrundorna i skogen. Jag älskar er tre som mina bröder och det vet ni....