Så då var man här. Igen. Efter 40 minuters tragglande med stadsnät och bakfylla så har man nu tillgång till nät igen. Mumma.... Livet leker. Har dock konstaterat att det blir helt enkelt inte enklare att festivala ju äldre man blir, oavsett vad M, J eller SDF säger... FYYYYYYYYYYYYYY!!!!

Helgens bästa ord: "Våldsgosa" Lägg till en pingvin så blir det skit kul

Helgens måste: Enna... Allt som har med Götet att göra måste avslutas med Enna.

Helgens alter ego: Fråga Macke... Det är hans vän.

Helgens "Hur bra var detta då?": Kusinen lagar mat. Mumma med mat. Tack.

Helgens idioti: Man får inte ta med systemkameror in på festivalen. Alla andra kameroro är helt ok men inte systemkameran. WTF?? OMG??!?!?

Helgens kändis bland oss dödliga: Kitty

Bäst in shåw: The Hives

Helgens teknikmiss: 16,000 på en yta och Telias mobilnät säckar fullkomlig. Kanske tur för er som finns på våra Ring på fyllan lista.

Roligast: En låt med The Pogues. (Recensionen i Aftonbladet rockade....)

Bästa insatts: Polissirenen i Manu Chao. VARJE frikking låt. Hör jag en sådan igen och det inte är för att jag blir jagad på e6:an så kommer jag döda någon.

Sämst: Saknar.... Te amo mi amore

Konstigt?: Inga paraplyer med in men alla får gratis regnkläder. Blått is the shit...

Övrigt?: Vi har konstaterat att vi alla bara är fragment av W's fantasi. Vi finns inte.

För mycket öl.. Verkar som att jag har bilen med guldbagageluckan. DET TAR JU INTE SLUT.....!!!

Tjugoåttahundra.

Oh fan. Femsiffrigt. Coolt.

Igår såg vi:

The Pogues

Klockan är 12:32 och W snodde just mitt internet... :(

W säger (09:23):Sälarna kanske ställer upp.... hmmmmm

S säger (09:54):Vilket partygäng!!!! Underbart med lite udda (säl)lskap

SERIÖST!!! Den här helgen kommer att ta kål på mig.

Jag har en vän som är hårdrockare. Allt som har med vröööl bröööl och dööööö.. ehhh... dööööööl att göra är bra. Därför är han lite orolig över WOW. Men, rocker som han är greppar han tag i situationen, häver ett gäng öl och helt sonika letar upp det band som har mest potential att rocka utifrån bandnamnet. Jag kan absolut itne klandra honom när han jublandes blir rekommenderat att se:

...And you will know us by the trail of dead.

Har dom spelandes på stereon i skrivande stund... *harkel* Ska bli kul att se hans min... Mwuahahahah!!!!!

Spenderade idag eftermiddagen med att traska runt på festivalområdet i Hultsfred. Det var med vemod och sorg jag gick genom vattenpölar och tomma gångar. Marken var öde och om jag slöt mina ögon kunde jag höra musikens dån. Folkets jubel och parkens hjärta pulsera genom varje man, kvinna och barn som slöt sig samman under tre härliga dagar. Jag öppnade mina ögon igen och allt försvann. Som att vandra genom en krigshärjad by välde sorgen över mig. Av vilken anledning vet jag inte för minnena från festivalen är bara underbara. W's lördag, Rocky, Marcus och hans 12 apostlar, Aiden, skratten och kylan. Allt rinner över mig igen och jag blir nästan stel av saknad. En liten gräsplätt framför mig huserade den största scenen där 16,000 personer stod och sjöng i kör, men nu, en bar, liten ensam plätt igen. Utan anstymmelse till storhet eller vikt.

Broarn är tomma. Samma broar som för knappt 2 månader sedan var fyllda av vandrande människor. Alla på väg mot ett mål. En gemensam tanke förde oss framåt och ett gemensamt intresse förenade oss. Men nu, på den tomma bron känner jag ingen vilja att gå vidare. Ingen vilja att se mer. Allt blir så.... obetydligt.

Det får mig att tänka tillbaka på alla avsked man tagit, alla farväl och alla tårar fällda över förlorade vänner och familj. Alla skolor, hus och klasskamrater man lämnat bakom sig för nya äventyr. Alla lekar man slutat leka. Alla smeknamn som i brist på användning har förvandlats till dam. Alla kärlekar, alla kyssar, alla kramar, alla barn.... All musik som tynat bort på en kassett, alla planscher som ligger och skräpar i en kartong på en övergiven vind. Alla nycklar man tappat, alla glas man slagit sönder, alla leksaker man glömt...

Våra dagar är fyllda av avsked och farväl. Inga är så svåra som dom som är ofrivilliga. Inga är så hjärtskärande som dom som är slutgiltiga. Farföräldrar, morbröder och fastrar. Vänner och föräldrar...

Jag har inte en aning om vart den här dysterheten kommer ifrån men som estetare är det av ytters vikt att må dåligt ibland. Alla gör det på sina egna sätt. Jag sörjer. Jag sörjer mina brister. Jag sörjer de jag saknar. Saker jag sagt och inte sagt. Saker jag gjort och inte gjort. Vi har alla sorg inom oss och det är viktigt att bejaka denna känsla med. Inte bara glädje och ilska.

Motsatsen till att älska är likgiltighet vilket innebär att om du hatar mig har jag fortfarande en chans... Stundtals hatar jag mig själv. Med andra ord finns det hopp även för mig.