Då mina vänner var årets festival avklarad och det är med vemod i själen som jag sätter mig här nu för att försöka sammanfatta de dagar som gått. Jag önskar att hela världen fick vara med för det GÅR inte att förklara hur trycket framför Hoffmaestro fick folk att bokstavligen talat trilla över sig själva. Och det GÅR inte att beskriva hur Sanna Carlstedts skönsjungande humor gör en varm i hjärtat. Det går inte förklara hur skräckinjagande det var att stå längst fram på Torsten Flink, bara en halvmeter får hans verbala förmåga att tysta städer. Det går inte att förklara hur pulsen rusade till Royal Republic eller hur blodtrycket steg till Nashville Pussy. Det går heller inte förklara gemenskapen, det nya folket man träffat och kärleken som flödade. Så jag ska inte ens försöka.

Vad jag dock tänker göra är att rikta ett stort tack till FKP Scorpio som tog sig an festivalen i år trots att dem visste att dem skulle gå back. Jag har sagt det förut men det tåls att säga igen. Ett stort tack till dem för tron på festivalen. Och jag vill tacka alla som faktiskt dök upp. Ja, media skriker om hur dålig uppslutning det var och ja, media säger att festivalen gått i graven ännu en gång men de kunde inte ha mer fel. Man har REDAN börjat planera hur man ska göra nästa år bättre, fetare och mer underbar. Och för oss som var där så brann den sanna lågan som är Hultsfredsfestivalen starkare än någonsin.

Det är tack vare folket som dyker upp som en festival blir vad det blir. Visst, området, banden och organisationen i all ära men ack va tråkigt det hade varit utan alla underbar människor som springer runt i konstiga peruker, kroppsmålningar och leenden från öra till öra.

Avslutningsvis vill jag bara säga: Vi ses 2012…