Spenderade idag eftermiddagen med att traska runt på festivalområdet i Hultsfred. Det var med vemod och sorg jag gick genom vattenpölar och tomma gångar. Marken var öde och om jag slöt mina ögon kunde jag höra musikens dån. Folkets jubel och parkens hjärta pulsera genom varje man, kvinna och barn som slöt sig samman under tre härliga dagar. Jag öppnade mina ögon igen och allt försvann. Som att vandra genom en krigshärjad by välde sorgen över mig. Av vilken anledning vet jag inte för minnena från festivalen är bara underbara. W's lördag, Rocky, Marcus och hans 12 apostlar, Aiden, skratten och kylan. Allt rinner över mig igen och jag blir nästan stel av saknad. En liten gräsplätt framför mig huserade den största scenen där 16,000 personer stod och sjöng i kör, men nu, en bar, liten ensam plätt igen. Utan anstymmelse till storhet eller vikt.

Broarn är tomma. Samma broar som för knappt 2 månader sedan var fyllda av vandrande människor. Alla på väg mot ett mål. En gemensam tanke förde oss framåt och ett gemensamt intresse förenade oss. Men nu, på den tomma bron känner jag ingen vilja att gå vidare. Ingen vilja att se mer. Allt blir så.... obetydligt.

Det får mig att tänka tillbaka på alla avsked man tagit, alla farväl och alla tårar fällda över förlorade vänner och familj. Alla skolor, hus och klasskamrater man lämnat bakom sig för nya äventyr. Alla lekar man slutat leka. Alla smeknamn som i brist på användning har förvandlats till dam. Alla kärlekar, alla kyssar, alla kramar, alla barn.... All musik som tynat bort på en kassett, alla planscher som ligger och skräpar i en kartong på en övergiven vind. Alla nycklar man tappat, alla glas man slagit sönder, alla leksaker man glömt...

Våra dagar är fyllda av avsked och farväl. Inga är så svåra som dom som är ofrivilliga. Inga är så hjärtskärande som dom som är slutgiltiga. Farföräldrar, morbröder och fastrar. Vänner och föräldrar...

Jag har inte en aning om vart den här dysterheten kommer ifrån men som estetare är det av ytters vikt att må dåligt ibland. Alla gör det på sina egna sätt. Jag sörjer. Jag sörjer mina brister. Jag sörjer de jag saknar. Saker jag sagt och inte sagt. Saker jag gjort och inte gjort. Vi har alla sorg inom oss och det är viktigt att bejaka denna känsla med. Inte bara glädje och ilska.

Motsatsen till att älska är likgiltighet vilket innebär att om du hatar mig har jag fortfarande en chans... Stundtals hatar jag mig själv. Med andra ord finns det hopp även för mig.

Tro mig när jag säger att om ni ska få ut full effekt av det jag skriver här bör ni ha Adagio in G Minor med Albinoni i lurarna.