Ok... Jag har erkännt innan att jag gråter till Extreme Home Makeover och nu har en ny helvetesjävulenskitfan säsong börjat på 3:an. På samma satt som jag med avsmak gömmer mig bakom min hand när jag ser en orm på tv så plirar jag mellan fingrarna när Ty's lag sitter i bussen och tittar på filmen som familjen gjort. I det här fallet handlar det om en man och en kvinna som tar hand om övergivna barn. Dom bor TOLV personer på 89 kvadratmeter!!!!! Dom tog in fem fosterbarn och lovade dom att dom inte skulle splittra dom eftersom de fem var allt de hade kvar efter ett sprucket förhållande och misär hos deras biologiska föräldrar. Jag känner redan nu ångesten krypa upp inom mig och som en slö slamkrypare slingrar den sig genom kroppen. Laget kommer fram, skuttar ut och skriker i megafonen som vanligt. Familjen kommer springandes ut och dom gråter av glädje. Jag känner hur det svider bakom ögonen och då kommer det... Den där dräpande kommentaren som gör att jag i skrivande stund FORTFARANDE skrattar.

?Ty: So how are you feeling
Jesus: Wi are berry berry happi...?

Jag vet, det är inte ok att skratta men på samma sätt som folk i chock eller i förnekelse kan få hysteriska skrattanfall så kunde jag helt enkelt inte låta bli. "Berry berry happi....."

Det är bara sååååå bra.

Och nu sitter farfar, som flyttat in i huset för att hjälpa till med alla barnen och gråter och som på en given signal är jag tillbaka, dold bakom min spretande hand med svidande ögon.

Jesus, kom tillbaka och säg något. Snälla....