Den senaste boken jag håller på att läsa heter "I'm with the band" och handlar om en kvinna som mer eller mindremyntade uttrycket groupie tillsamanns med sina vänner under 60-talet. Av någon anledning var boken väldigt lättläst och innan jag visste ordet av hade jag nog tuggat mig igenom mer är 3/4 av den utan att ens egentligen inse att jag hade börjat läsa.

Det som gör den här boken så bra är att den verkligen berättar en story på ett sätt som man inte alls hade tänkt sig. När folk hör ordet groupie förväntar man sig dolk som utan tanke på morgondagen gör allt för att hoppa i säng med kändisar, just för att dom är kändisar. Och det är det som är så underbart med Pamela De Barres, hon är så långt ifrån det som man kan vara. Man sugs fullkomligt in i den här kvinnans hängivenhet. Visst, hon ger sig fullt ut till kändisar men hon gör det inte för att dom är kändisar utan för att hon genuint blir förälskad i dom. Hon tar hand om dom, hon älskar dom, hjälper dom, är med dom, avgudar dom... Och medans jag läser hennes bok kommer jag på mig själv att gång på gång dröma mig bort till en plats där jag är lika älskad som Pamelas "offer" är. Och det är då det händer... Det är då jag inser att jag är som henne.

Nu inser jag hur sjukt det är att dra den paralellen och det finns säkert en och annan ex-flickvän där ute som säker inte håller med i vad jag säger men när det väl slog mig så började jag grubbla över mig och mina tidigare relationer och kom till insikt med att många av dom har tynat bort för att jag viljat ge så mycket mer än vad som kunde tas emot.

Jag pratade om detta med en vän på jobbet häromdagen och han kände att han hade lite samma problem. Finns så mycket att ge men det blir för mycket för mottagaren vartpå han säger att han är medveten om detta och försöker tänka på det i sin nuvarande relation. All heder till honom men jag är inte beredd att kompromissa. Det är kanske därför man är singel fortfarande. Jag måste helt enkelt hitta den där kvinnan som vill bli avgudad. Den kvinna som tycker det är ok att någon öppnar dörren åt en, att jag råkar fastna med blicken varje gång jag tittar på henne. Någon som tycker om att få den bästa platsen på planet, någon som blir glad över att få den sista baconbiten på tallriken vi delar till frukost på en solig och varm balkong en skön sommarmorgon i Augusti.

Jag vet inte, tror nog mest att jag bara svammlar men jag ville på något sätt ändå få det sagt.