...att vilja någons positiva utveckling.
Ni som känner mig vet att jag kan ha en tendens till att egagera mig i andras affärer. Jag gör det uteslutande av ren och skär välvilja men jag kan ibland bli trött på mig själv som hela tiden försöker komma med goda råd. Jag vet inte om det handlar om att jag är så mycket äldre än alla mina vänner eller om det bara handlar om att jag varit med om så mycket så jag konstant känner igen mig i folks situationer. Men, likt en själv vid en viss ålder, så skakas många gånger råden bort och folk rusar blint in i en vägg av besvikelse, sorg och ensamhet. Och vet ni vad, det är ok. Vi är alla idag de männsikor vi är pga av våra misstag så egengligen borde jag göra dig en tjänst och inte säga ett smack. Men det är svårt att inte försöka ta över rodret när man ser skeppet dundra rakt mot ett isberg.
Hursomhelst så känner jag att jag ändå på senare tid tagit lite mer av en avslappnad attityd till mina råd. Förr i tiden kunde jag bli genuint förbannad när folk inte lyssnade vilket iofs säger mer om mig än den som fick rådet men nu så delar jag ut råd till alla som vill lyssna och vad man sen gör med det skiter jag fullkomligt i. Och, när saker och ting slutar precis som jag sa att det skulle så kan jag lova att jag inte kommer att vara den som säger "Vad var det jag sa".
Hursomhelst så känner jag att jag ändå på senare tid tagit lite mer av en avslappnad attityd till mina råd. Förr i tiden kunde jag bli genuint förbannad när folk inte lyssnade vilket iofs säger mer om mig än den som fick rådet men nu så delar jag ut råd till alla som vill lyssna och vad man sen gör med det skiter jag fullkomligt i. Och, när saker och ting slutar precis som jag sa att det skulle så kan jag lova att jag inte kommer att vara den som säger "Vad var det jag sa".
Vadan detta inlägg Fraggel? Jo det ska jag berätta för er.
En väldigt speciell vän till mig hörde av sig idag. En person jag inte pratat med på väldigt länge och någon som betyder väldigt mycket för mig. Vi pratade lite och kom fram till att personen i fråga är i en relation där det inte finns en ömsesidigt kännsla av att vara varandra till lags. Jag brukar ofta säga till brustna hjärtan att man ska inte kompromissa med vem man är. Man ska inte göra avkall på den underbara, roliga, spontana person man är. Trots det gör vi alla samma misstag. Vi ljuger om pengar, kukstorlek, bilar, boende, icke existerande skelett i garderoben, enbart för att få den vi vill ha i säng. Många tänker säker att "Det blir bra bara vi får nuppa lite". Men nej, så är det inte.
I det här fallet handlar det om att personen i fråga gör uppoffringar för att den andra personen ska kunna utöva personens "fritidsintresse" och peronsn i fråga har tom fått sitt jobb att ställa upp på kompromisser men när personen i fråga helt plötsligt behöver hjälp i andra riktningen så funkar det inte. Egentigen borde jag inte sitta och skriva om detta, för det är inte min strid och jag vet i all ärlighetens namn inte vad jag egentligen har för rättigheter att ens nämna detta men jag blir så ledsen. Och i all ärlighetens namn så är det så att jag inte ens förstod hur fel det var förens jag kom hem och såg min vägg, som jag gjort så många gånger förrut.
Är det inte detta det handlar om? Förutom "The angels have the phonebox" så ligger detta vitat väldigt nära till hands för en tatuering.
Kommentarer
Trackback
