Sitter vid datorn med en halvt sovande sjuåring i soffan. Jag sneglar lite slött på tv som just nu visar Klassfesten med Björn Kjellman och kommer till en chockande insikt om mitt egna liv. The raggers, the drottningar, the nerds, the vanliga patrasket dansar till 90-talsmusik, leker roliga timmen och spelar brännboll. Någon blir för full, en annan blir för arg. Någon ska be om ursäkt för allt ont de gjort innan och någon blir kär igen. Jag ler lite inombords och tycker att det hela är ganska patetiskt och töntigt. Samtidigt gnager frågan i bakhuvudet som rör vilken musik vi ska ha, vilka lekar och vilket folk. Fuckbook drar oss alla samman och snart står vi alla där, nervösa att inte känna igen varandra. Kanske rädd för att glömma ett namn och definitivt livrädd för att inte glänsa så inför våra förlorade och gamla vänner som vi alla hade ambitionen att göra. Själv har man hankat sig fram och håller väl ett helt ok jobb nu men vad är det jämfört med Civilekonomen, Sveriges 13 mest lästa bloggare eller musikern som fortfarande spelar och dessutom gör det väl.

Man vill vara snygg, rik och lyckad. Själv har jag gått upp 40 kg sedan gymnasiet vilket stör mig lite för folk jag inte träffat på tio år kommer inte se eller veta att jag gått ner 20 av dom igen. Jag är inte rik och lyckad... Ja jag vet inte, det är väl ändå en definitionsfråga. Jag har en underbar dotter, en rätt fin lägenhet, underbara vänner och ett ok jobb.

Nej mina vänner, det kan nog inte komma något gott ur en förening men visst fanken går vi alla och längtar. Längtar att få komma över tröskeln med nervositet. Biter naglarna i hopp om att någon varit smart nog att ge alla namnlappar. Längtar tills isen är bruten och vi alla kan förenas i ungdomlig extas med Nirvana i bakgrunden, folköl och improvisationsteaterlekar. Ja mina vänner... Jag längtar.

Och som Peter Griffin gjorde på sin återträff så kommer jag att komma dit som en "secret-agent astronaut millionaire" Bara så ni vet....