Dum som man är så tror man att man är över drömmarna och det "vilda" nattlivet bara för att man sovit gott ett par nätter i rad nu. Jag, om någon, borde vid det här laget inse att så är inte fallet. När jag var lite hängde mina föräldrar kobjällror på min dörr. När jag var 12 - 13 ramlade jag ur en våningssäng och landade på ett bord som gick sönder utan att jag vaknade och en incident i USA resulterade i en CatScan och en gratis natt på mentalsjukhus för övervakning. Så att tro att allt är frid och fröjd nu är ju bara naivt.

Nu har inte natten inneburit något speciellt enligt ovan katastrofala aktiviteter men den har varit joooobig. Mest för att jag känt mig så maktlös. Jag kan inte riktigt beskriva det så man förstår hur tungt det är men det har varit en s.k. maratonnatt. En maratonnatt betyder att samma känsla/dröm/aktivitet följer en genom hela natten. Det betyder i grund och botten att varje gång man somnar om så återkommer det som stör en för stunden. Och så vaknar man, går runt och mumlar hebreiska psalmer (OCH JAG KAN INTE ENS HEBREISK) i 10 minuter innan man vaknar och så lägger man sig igen, enbart för att 10 minuter senare vara igång igen.

Vad har hänt inatt då? Ja ni... Varje gång jag har vaknat har jag haft en känsla av att någon/nått/några har förväntat sig en lösning/svar av mig. Varje gång jag har vaknat har jag känt att jag varit under tidspress att ge ett svar/följa ett mönster/avsluta en handling men inte någon gång har jag vetat vad som förväntades av mig. Bara det att det skulle ut en lösning. Jag vet, det låter inte så jobbigt, men när man vaknar 15 - 20 gånger på en natt och varje gång misslyckas med det som förväntas av en så blir man rätt matt till slut. Varje gång man vaknar intensifieras känslan då man känner att man MÅSTE klara av det. Och man grubblar mer och mer och greppar efter osannolika svar och lösningar som inte finns. GAH!!!!

Borde gå och lägga mig men, blogg blogg.... Frikking drog är det. Får se om jag kan lösa en kaffe och en cigg istället.