Många gånger finner vi oss i situationer. Hopplösa sådana där en vän behöver hjälp men vi kan inte göra något för att hjälpa till. Det kan handla om förlusten av en familjemedlem eller en traumatisk händelse. Så vad gör man, som vännen som står vid sidan om och tittar på? Jag antar att man bara kan finnas där. Det är ju trots allt upp till vännen i fråga att räcka ut sin hand och säga: "Ja. Jag behöver och vill ha din hjälp"

Men många gånger händer det inte. Jag vet själv hurdan jag är. Har väldigt svårt för att räcka ut handen när det egentligen inte borde finnas några tvivel om att jag verkligen behöver hjälp. Varför är vi så rädda för att luta oss mot andras axlar? Vill vi inte vara till last? Eller är vi rädda för att bli sårade igen? Vi kanske helt enkelt inte vill blotta oss och visa att vi är "svaga"? Jag vet inte... Jag vet bara att min axel finns här. Jag har tårskyddat mina kläder så det är bara att gråta och jag har smort in handen så den är mjuk och fin.